se evolutionistiska, animistiska och komparatistiska teorier, träda i fortsättningen tillbaka för en strävan efter en rent empirisk betraktelse. Icke bara ur nordisk synpunkt är det angeläget att här fästa uppmärksamheten på E. Lehmanns och N. Söderblom s“ insatser. Den förre giver en strängt systematisk framställning av r. i sin »Inledning till religionsvetenskapen» (Sthm 1914), medan motsvarande avsnitt i 4 ed. av Chantepie (1925) under rubriken »Erscheinungswelt der Religion» är grupperat på ett helt annat, mera levande sätt (det religiösa livet, natur och andar, människan, gudar och gudom, kulten, mytologi och teologi, världsåskådning och människoöde, fromheten). I sin »Översikt av allmänna religionshistorien» (1 ed. Uppsala 1912, 4 ed. 1935; flera tyska ed.) har Söderblom ett avsnitt om religionens grundbegrepp, nämligen helighet, Gud och dyrkan. Han har också tidigt tillgodosett en annan sida av r., då han fastslår, att »det är vetenskapens uppgift att skarpt och klart särskilja religionens olika typer i deras väsen. Men i det verkliga livet uppträda de icke renodlade» (Naturlig religion och religionshistoria, Sthm 1914, s. 53). De begrepp, som här komma till kompletterande användning, äro allmän och särskild uppenbarelse, personlighets- och oändlighetsmystik samt profet- eller uppenbarelsereligion. G. van der Leeuw (d. 1950 som prof. i Groningen) grupperar i sin framställning av r. det rika och traditionella stoffet i fem huvudpartier: 1) religionens objekt (makten eller det numinösa i många manifestationer), 2) religionens subjekt (den heliga människan och gemenskapen, det heliga i människan), 3) objekt och subjekt i ömsesidig påverkan (yttre och inre dyrkan), 4) världens mening och mål, 5) historiska utgestaltningar och gestalter (de olika religionstyperna och religionsstiftarna). Den holländske religionsforskaren ställer själv in sig och sin r. under rubriken » förståelsens religionshistoria», bland vars företrädare han ocksä nämner J. Wach (d. 1955 som prof. i Chicago) och framför allt Söderblom. Dennes skarpblick och kärlek till det religiösa fenomenet är 277 RELIGIONSFENOMENOLOGI enligt van der Leeuw nödvändig för r., till vilken han därigenom i viss mening lagt grunden. Den rumänske, nu i Paris verksamme vetenskapsmannen M. Éliade utgår liksom Söderblom från distinktionen mellan det heliga och det profana och undersöker det heligas uppenbarelseformer eller »hierofanier», i första hand de kosmiska (himmel, sol, måne, vatten och stenar) och de biologiska (jord, växtlighet och fruktbarhet), vidare den sakrala platsen och tiden liksom myter och symboler. Därmed är bara hälften av hans »det heligas morfologi» fullbordad. R:s risk är, att den liksom 1800-talets jämförande religionsforskning hemfaller ät en associativ plockmetod eller mekanisk parallellsamling, som förbiser den egenartade innebörd, vilken en given helhetsstruktur skänker de däri ingående företeelserna. Allt efter betoningen av det unika i en historisk situation avvisar man helt r. (amerikanska kulturantropologer) eller begränsar den till religioner, mellan vilka ett historiskt sammanhang av begränsad eller vidare omfattning kan uppvisas (G. Dumézil: indoeuropeerna; kulturhistorikerna: de skilda kulturkretsarna). R:s berättigande ligger i den trots allt gemensamma faktorn, nämligen det mänskliga psyket och dess begränsade antal av reaktions- och uttrycksmöjligheter. För de barthianskt betingade teologiska betänkligheterna mot r. hänvisas till art. Religionshistoria. Eftersom dessa ändå utgå från en stor likformighet inom de »naturalistiska» religionerna, till vilka även den israelitiska och kristna folkfromheten räknas, föreligger även på detta håll ett indirekt erkännande av r:s möjlighet. Litt.: (utom den i texten anförda): N. Söderblom, Den levande Guden. Grundformer av personlig religion (Sthm 1932); jfr även Æ.ÆEhnmark, Religionsproblemet hos Nathan Söderblom (Lund 1949); G. van der Leeuw, Phänomenologie der Religion (Tübingen 1933; eng. övers. 1938, fransk 1940); E. O. James, Comparative religion (London (1938); Eva Hirschmann, Phänomenologie der Religion (diss. Groningen 1940; nyare historia); R. F. Merkel, Zur Geschichte der Religionsphänomenologie (i 278