RELIGIONSFILOSOFI Heiler-Festschrift 1942); G. Widengren, Religionens värld (2 ed. Sthm 1953); M. Éliade, Traité d'histoire des religions (Paris 1948, nytr. 1953; rikhaltiga bibliografier); G. Mensching, Vergleichende Religionswissenschaft (Bonn 1949); A. Jensen, Anmerkungen zur Phänomenologie der Religion (i Festschrift A. Bertholet, Tübingen 1950); S. Mowinckel, Religion og kultus (Oslo 1950); tysk övers. 1952); J. Wach, Types of religious experience, christian and non-christian (London 1951; kap. 2: Universals in religion); A. Bertholet, Grundformen der Erscheinungswelt der Gottesverehrung (Samml. gemeinverständl. Vorträge u. Schriften 205/206, Tübingen 1953). C.-M. E. RELIG!IONSFILOSOFI. »Religion» kan i mycket skilda betydelser och olika omfattning göras till föremål för filosofisk undersökning. R. brukar dock främst beteckna två skilda sätt att i religionen se en filosofisk uppgift. Å ena sidan kan religionens eller religionsformernas trosinnehåll — alltså t. ex. Guds väsen och förhållande till världen, »uppenbarelsen» och andra s. k. yttersta frågor — underkastas filosofisk behandling. Å andra sidan kan r. begränsas till undersökning av den faktiska religionen själv, fattad som en psykologisk och historisk verklighet, vilken med gängse vetenskapliga metoder kan studeras. Den förstnämnda tendensen att i r. behandla frågor som ofta kallas metafysiska föreligger lika väl där r. positivt gör tjänst åt religionen, t. ex. genom att försöka bevisa Guds existens, som där den ställer sig negativt och anser sig kunna motbevisa religionens utsagor (religionen anses t.ex. vara uppvisbar illusion, eller dess utsagor förklaras meningslösa). Gemensamt för i den antydda meningen positiv och negativ r. är att båda tar till orda i religiösa frågor och inte blott talar om religionen. Den försiktigare tendensen, som är den modernare men långt ifrån dominerande, vill undvika problem som inte kan behandlas med strikt vetenskapliga metoder. En av dess huvuduppgifter är därför att utpeka ett »objekt» — religionen i egenskap av något faktiskt och konstaterbart — som med säkerhet befinner sig inom området för vad vetenskapen med gängse metoder kan behandla. R:s uppgifter belysas bäst genom anknyt- 279 ning till de historiska situationer i vilka dess problematik blivit även praktiskt brännande. All religion innehåller ansatser till en r., och det är ofta svårt att skilja en »teologi» från en r. Men det är dock den långt drivna reflexionen och kritiken i samband med konflikter mellan skilda tankeströmningar som bäst belyser den egentliga r:s karaktär. I Västerlandet har en av de största religionsfilosofiska insatserna ay på samma gång pioniärarbete och långt driven systematisering gjorts av Augustinus. Hans tänkande berör de flesta problem som sedan blivit den filosofiska reflexionens huvudämnen, från centralt religiösa, såsom treenighetens och skapelsens innebörd, till sådana allmänna uppgifter som rationalismens, materialismens och skepticismens övervinnande. Mest typiska för r:s problematik är kanske undersökningarna av de kunskapsteoretiska frågorna. Sanningsfrågan ägde för Augustinus personlig aktualitet i samband med kampen mot det religiösa tvivlet, men förde honom samtidigt till högst skarpsinniga rent teoretiska undersökningar. Han har före Cartesius behandlat visshetsfrågan på ett alldeles likartat sätt. Formlerna »det är sant, att du tänker» och si ..…. fallor, sum (om jag misstar mig, existerar jag) står mycket nära motsvarande cartesianska. Augustinus’ resonemang innebär, att evidensfrågan har renodlats och behandlats ur teoretiska (»subjektivistiska») synpunkter, vilket religionsfilosofiskt sett har medfört radikala konsekvenser. Redan Augustinus gör i vissa sammanhang den evidentaste sanningen, det »kunskapande» medvetandets existens, till grund även för ett gudsbevis. Därmed har den tendens fått nya impulser som vill legitimera religiösa sanningar s.a.s. utifrån, på grundvalen av allmänna sanningar, som anses evidentare än de religiösa. Modern r. kännetecknas av en mångfald tendenser som gör sig gällande jämsides eller i strid mot varandra och kan knappast någonsin sägas konsekvent följa en linje. Historiskt domineras den alltfort av 1700-talets och det begynnande 1800-talets ansatser. Religionskritiska åskådningar är vanligen influerade av Humes teorier om den s.k. 280