RELIGIONSFRIHET Uppsala möte 1593*% om en bekännelse, som blev utgångspunkten för den senare statliga religionslagstiftningen. Vid Norrköpings arvförening 1604 infördes också den bestämmelsen, att om någon arvfurste avfölle från det rena Guds ord och den oförändrade Augsburgska bekännelsen, skulle han ha förverkat rätten till tronföljden. Denna tvångslagstiftning fortsattes genom Ö r ebro stadga 1617 och 1634 års regeringsreform, som fastslog principen om enighet i religionen. De synkretistiska stridigheterna blev utgångspunkten för 1663 årsreligionsplakat, som för avvikande från den rena läran stadgade t. o. m. livets förlust. Den ortodoxa synen på samhället som en enhet, vari varje medlem hade sin givna plats och där kyrkan omfattade alla, oberoende av stånd och yrke, fick sin naturliga fixeringi kyrkolagen 1686*, enligt vilken alla skulle bekänna sig till den rena evangeliska läran både i egentliga Sverige och i underlydande länder. Brott mot denna förordning straffades med landsförvisning. Pietismen med sin individualism utgjorde ett hot mot denna enhetskyrka och bekämpades därför framför allt genom konventikelplakatet* 1726 och missgärningsbalken i 1734 års lag, där landsförvisning och förlust av arvsrätt stadgades för utspridande av villfarande lära. Ett undantag gjordes dock för utlänningar tillhörande engelsk och reformert bekännelse, vilka genom en särskild kungörelse 1741 fick tillstånd att upprätta kyrkor i sjöstäderna, undantagandes Karlskrona. Detta utvidgades genom toleransediktet 24/1 1781 och genom lagen 27/5 1782 att gälla hela riket för alla främlingar av kristen bekännelse liksom för judar. Trots ivrigt arbete för r., där även regeringsformen 1809 (§ 16) principiellt uttalade sig för denna, dröjde det dock till 1858, innan konventikelplakatet upphävdes, och inte förrän 1860 borttogs straffbestämmelserna för avfall från den rena evangeliska läran, medgavs utträde ur svenska kyrkan samt tillstånd att bilda egna församlingar av kristen trosbekännelse, om konungen så medgav. Den utträdande skulle dock under- 291 visas, förmanas och varnas dels av prästen i församlingen, dels av domkapitlet. Tvånget till årlig nattvardsgång kvarstod i princip till år 1863 och genom förordn. 16/11 1869 föreskrevs i vissa avseenden ansvar för utspridande av villfarande lära. Genom förordningen 31/10 1873, som avlöste 1860 års förordning, mildrades villkoren för utträde, i det att kraven på undervisning, förmaning och varning ersattes med en betänketid på två månader. Genom Kungl. Maj:ts utslag 7/11 1884 och 10/12 1892 medgavs rätt till utträde ur svenska kyrkan endast med angivande av kristet trossamfund, vilket icke behövde vara av staten redan erkänt. Efter lagutskottets tillstyrkande 1903 och 1908 uttalade sig riksdagen 1909 för principen om fritt utträde ur statskyrkan. Även den frikyrkliga samarbetskommittén och kyrkoråden i de katolska församlingarna inkom med yttranden i samma riktning. Som ett led i strävandena för r. infördes också alternativ kyrklig eller borgerlig vigsel 1915, varvid man även kompletterade de speciella vigselprivilegierna för vissa kristna trossamfund utanför statskyrkan. Detta gällde metodistkyrkan, engelska episkopalkyrkan i Göteborg och Stockholm, Nya kyrkan i Stockholm, romersk-katolska kyrkan och franska reformerta församlingen i Stockholm. De av riksdagen beslutade särskilda religionsfrihetssakkunniga tillsattes först 1918 och deras arbete fullföljdes icke, varför nya sakkunniga tillsattes 1925. Det betänkande, som av dessa avgavs 1927, innebar rätt till oinskränkt utträde. Ett uttryck för samma tanke är också den s.k.biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte, där kyrkans egna män hävdade principen om fritt utträde ur statskyrkan av rent religiösa skäl för kyrkans egen skull. Motionen vann i huvudsak kyrkomötets bifall, men ledde icke direkt till någon ny religionsfrihetslag. Under de senaste åren har ett intensivt arbete på ny religionsfrihetslag bedrivits av en särskild kommitté, tillsatt genom Kungl. Maj:ts bemyndigande 1943. Denna avlämnade sitt betänkande 21/5 1949 och uttalade sig principiellt för allmän r. 1951 års riksdag antog också dissenterlagskommit- 292