téns förslag, sedan detta på vissa punkter omarbetats, och 1951 års kyrkomöte biträdde i huvudsak riksdagens ståndpunkt. Härigenom godkändes principen om fritt utträde ur statskyrkan och fritt inträde i densamma utan föregående dop. Inrättandet och upphävandet av kloster lades heilt i konungens hand och vigselrätt beviljades även behörig vigselförrättare inom annat trossamfund, under det att de nya bestämmelserna om viss rätt tili jordfästning utom svenska kyrkans ordning avstyrktes av kyrkomötet. Rätt att vara kristendomslärare gavs åt medlemmar av vissa uppräknade trossamfund liksom åt den som skriftligen förklarade sig icke omfatta en mot evangelisk kristendomsuppfattning stridande åskådning. Den nya religionsfrihetslagen trädde i kraft den 1 januari 1952, men rätten till utträde har endast i ringa mån utnyttjats. Se även Frikyrka, Stat og kirke, Statskyrka. Litt.: N.J. Nordström, De frikyrkliga och statskyrkoproblemet (Sthm 1922); dens., Församlingsprinciper och kyrkoformer (Sthm 1925); De frikyrkliga samfundens utbredning i Sverige (Uppsala 1925); Statens offentliga utredningar 1927: 13; O. Bolling, Svenskt fromhetsliv av idag (Sthm 1931); E. Newman, Svensk högkyrklighet, lågkyrklighet och frikyrklighet (Sthm 19832); Svenska folkrörelser 2 (Sthm 1939); V. Södergren, Vägar vi gått och vägen fram (Sthm 1945); G. Forkman—D. Svennungsson, Den nya religionsfrihetslagen (Sthm 1951). Statens offentliga utredningar 1949:20; Svenska kyrkans årsbok 1950; Handlingar till 1951 års vårriksdag: Kungl. Maj:ts proposition nr 100; Riksdagens skrivelse nr 254—255; Särskilda utskottets utlåtande nr 1. Handlingar till 1951 års kyrkomöte: Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2; Kyrkolagsutskottets betänkande nr 20; Svensk författningssamling 1951 nr 680: Religonsfrihetslag. Ā. A. RELIGIONSHISTORIA är i princip den gren av religionsvetenskapen, som befattar sig med de enskilda religionernas uppkomst, i den mån denna är historiskt tillgänglig, deras historia och nutidsläge, för så vitt det är fråga om alltjämt levande religioner. R. skiljer sig alltså från religionsfenomenologi*, religionspsykologi*, religionssociologi* och 293 [N RELIGIONSHISTORIA religionsfilosofi*, ehuru gränserna mellan dessa vetenskapsområden kunna vara flytande och språkbruket ingalunda är entydigt. Medan det i religionen själv är fråga om ett möte mellan Gud och människan, för att använda kristet språkbruk, har r. endast att studera yttringarna av den mänskliga gudsupplevelsen. Dessa föreligga såsom trosföreställningar eller myter, kultbruk och en religiöst motiverad livsföring. Själva den individuella eller kollektiva gudsupplevelsen hör i första hand till religionspsykologien och gemenskapsbildningen, där frågan om den enskildes och samfundets roll också kommer in, närmast till religionssociologien. R. har att i görligaste mån taga hänsyn till religionens samtliga uttrycksformer såsom en totalitet och att dessutom insätta denna i hela dess allmänhistoriska sammanhang. Eftersom religionen i så stor utsträckning bestämt och ännu bestämmer hela kulturlivet både hos s.k. natur- och kulturfolk blir källmaterialet av ytterst mångskiftande art, även om de skriftliga religionsurkunderna intaga en särställning. Då r. är en relativt ung vetenskap, äro dess princip- och metodfrågor alltfort under livlig debatt. Å ena sidan hotar r. att bli ett annex till sina skilda hjälpdiscipliner med deras resp. metoder, å den andra finnes risken för dilettantism, om religionens egenart och självständighet såsom forskningsobjekt hävdas på bekostnad av källstudiet. Det senare gäller dock mera religionsfenomenologien. Vetenskaplig dogmatism liksom teologisk sådan av äldre och yngre datum försvårar också ett objektivt studium, i den mån ett dylikt överhuvud taget är möjligt i en vetenskap, som naturnödvändigt måste göra anspråk på inlevelse och förståelse. Varje metod är i viss mån en bekännelse till en livsåskådning. Från barthianskt influerat håll göres gällande, att r. alltfort är bunden av upplysningsdoktrinerna om en naturlig religion och förnuftets herravälde, ehuru det gemensamma i all religion förlägges till den religiösa upplevelsen och därmed även till den idealistiskt påverkade mystiken. R. odlar enligt denna uppfattning religionernas kosmis- 294