RELIGIONSHISTORIA ka och naturalistiska sida och undflyr därmed den historiska avgörelsen med dess engångskaraktär. Även här kommer religionsfenomenologien, som abstraherar från det historiska, i förgrunden för kritiken och betecknas som en bekännelse till den naturalistiska religionen, där människan blott möter sig själv och icke »das ganz Andere». Denna reaktion mot den traditionellt bedrivna r. beror på att denna dels behandlar kristendomen som varje annan religion och dels indirekt förnekar kristendomens absoluta anspråk eller undviker att taga ställning därtill. Däremot överensstämmer den barthianska r. med den positivistiskt influerade r., när den stämplar religionen i allmänhet såsom ett människopåfund. Kravet på en särskild, teologisk religionsvetenskap har en mindre aktualitet i Norden, där t. ex. N. Söderblom* strävat att förena en så vitt möjligt förutsättningslös r. med hävdandet av både den allmänna och särskilda gudsuppenbarelsen. Eftersom vidare hela teologien i allmänhet bedrivits såsom vilken annan humanistisk forskning som helst, har det i Norden icke uppstått någon större klyfta mellan teologi och r. En anledning, resp. följdföreteelse härtill är också r:s placering i de teologiska fakulteterna i Sverige. I den professur i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi vid Uppsala universitet, som N. Söderblom år 1901 tillträdde, definierades prenotioner två år senare såsom r. och religionsfilosofi. År 1938 ändrades professurens namn till r. med religionspsykologi, samtidigt som befattningen blev gemensam för den teologiska och filosofiska fakulteten. Den sistnämnda erhöll 1948 ett självständigt preceptorat i ämnet. Lun ds teologiska fakultet fick 1912 en professur i teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner (förste innehavare: E. Lehmann), vilken 1947 omlades i analogi med tjänsten i Uppsala. I samband med striden omkring T. Segerstedt donerades 1913 medel till Stockholms högskola för en lärostol i r. inom dess humanistiska fakultet. I Köpenhamn och Oslo förlades det nya ämnet r. till filosofiska fakulteten, där det också enligt A. von Harnack hörde 295 hemma. Finland saknar ännu en självständig tjänst i r. Som universitetsämne inom teologiska fakulteten intager ämnet en stark ställning i Holland, där också den första lärostolen i r. överhuvud taget inrättades så tidigt som 1876 (förste innehavare sedan 1877: C. P. Tiele). Där teologiska statsfakulteter icke finnas, såsom i Frankrike (undantag: Strasbourg) äro ämnesintressena ändå väl tillgodosedda, t. ex. vid Collège de France (förste innehavare sedan 1880: A. Réville) och Sorbonne (École pratique des Hautes études, sect. religieuse; 24 lärostolar). I dessa fall räknas helt naturligt även kristendomen till r. Den skiftande uppfattningen av r:s innebörd återspeglas alltså även i dess historia såsom universitetsämne. För forskningshistorien hänvisas till art. Animism, Etnografi, Etnologi, Höggudstro, Kult, Makt, Myt, Naturfolkens religioner. Litt.: 1. N. Söderblom, Studiet av religionen (Lund 1951; nytryck); C.-M. Edsman, Religionshistoriska principfrågor (i Ny Kyrki. Tidskr. 1952); Th. H. Gaster, Errors of method in the study of religion (i M. R. Cohen Memory vol., Glencoe 1951; konstruktiv); en rad artiklar i Theol. Literaturzeitung 78 (1953), nr 12, och 79 (1954), nr 5; O. Loorits, Zu den Quellen und zur Methode der Religionsforschung (i Charisteria Iohanni Köpp octogenario oblata, Holmiæ 1954; »Volksgeist» såsom bärare av religionen); G. Rosenkranz, Wege und Grenzen des religionswissenschaftlichen Erkennens (i Zeitschr. f. Theol. u. Kirche 52, 1955); W. Holsten, Das Kerygma und der Mensch. Einführung in die Religions- u. Missionswissenschaft (München 1953; barthiansk, goda bibliografier). 2. Ämnets historia i Sverige behandlas av E. Briem i festskriften för E. Lehmann, Lund 1926, den stockholmska professurens tillkomst av E. Arbman i Stockholms Högskola under Sven Tunbergs rektorat (Sthm 1949); R. B. Tapp, The place of the non-Christian religions in American protestant seminary education (diss. Southern California Univ. 1953); J.B. Noss, Changing perspectives in courses in world religions (i Journal of bible and religion 23, 1955). 3. H.Pinard de la Boullaye, L'étude comparée des religions 1—2 (et tables, 3 ed. Paris 1929— 31; tysk resumé av O. Faller i Stimmen der Zeit 57:112—13, 1926—27) ; G. Mensching, Geschichte 296