RELIGIONSSOCIOLOGI religiös. Det enda som återstår synes vara att taga med alla de företeelser, som vanligtvis anses som religiösa för att till sist låta själva den religionspsykologiska analysen av dessa företeelser bli det implicita svaret på vad religion som levande funktion är. Något av ett dylikt tillvägagångssätt har också mutatis mutandis blivit det enda möjliga, då det gäller att avgöra vilken psykologi man skall konfrontera de religiösa fenomenen med. Det finns ju inte någon enhetlig, allmänt erkänd psykologi utan endast en rad psykologiska riktningar och skolor av skilda slag. Om också en del av dessa haft mer att ge än andra, så måste alla få komma till tals för att till sist som slutresultat skall kunna utkristalliseras en något så när allsidig bild av det religiösa sentimentet. Skulle några psykologiska riktningar nämnas som speciellt befruktande på det religionspsykologiska studiet så skulle det för tiden fram till det andra världskriget vara den freudska psykoanalysen, den adlerska individualpsykologien, Jungs komplexa psykologi och Mac Dougalls instinktteorier. Och för de senaste decennierna allt vad nutida personlighetspsykologi, en omfattande socialpsykologisk forskning och ett allt mer vidsträckt tillämpande av de gestaltpsykologiska aspekterna haft att ge. Glömmas bör inte heller bidragen från den på det själavårdande arbetet mera direkt inriktade pastoralpsykologien. Se också Psykologi, Själavård. Litt.: W. James, The varieties of religious experience (London 1902; sv. övers. Den religiösa erfarenheten i dess skilda former, Sthm 1906— 07); J. B. Pratt, The religious consciousness (New York 1921); R. Otto, Das Heilige (Breslau 1917; sv. övers. Det heliga, jämte spridda uppsatser om det numinösa, Sthm 1924); 7. Andrae, Mystikens psykologi (Sthm 1926); R. H. Thouless, Religionspsykologi (Sthm 1926); J. H. Leuba, The psychology of religious mysticism (London 1929); E. Berggrav, Legeme og sjel i karakterliv og gudsliv (Oslo 1933; sv. övers. Sthm 1933); V. Grønbæk, Om beskrivelsen af religiøse oplevelser (diss. Khvn 1935); J. Marechal, Études sur la psychologie des mystiques 1—2 (Paris 1937—38) ; H. Delacroix, Les grands mystiques chrétiens (ny ed. Paris 1938); P. E. Johnson, 303 Psychology of religion (New York 1945); W. Brown, Personality and religion (London 1946); G. Berguer, Traité de psychologie de la religion (Lausanne 1946); G. W. Allport, The individual and his religion (London 1951); 7. Andrae, Det religiösa anlaget och andra religionshistoriska essayer (Uppsala 1951); E. Fromm, Psykoanalys och religion (Sthm 1952); L. W. Grensted, The psychology of religion (Oxford 1952); G. Klingberg, Studier i barnens religiösa liv (Sthm 1953). N. T—e RELIGIONSSOCIOLOGI. Ordet r. användes i en rad olika bemärkelser om den vetenskap, som befattar sig med religion och samhälle. 1. I överensstämmelse med 1800-talets genetiska frågeställning och positivistiska historiesyn har den franska, filosofiskt orienterade sociologskolan med Durkheim såsom främsta namn sökt reducera r. till en samhällsskapelse, i vilken kollektivet egentligen dyrkar sig självt: hela den övernaturliga världen är i själva verket en återspegling av den naturliga. Religionen födes i ett exalterat gemenskapsrus. Den fyller den viktiga sociala funktionen att framalstra, stärka och bevara den sociala solidariteten. Den materialistiska historiefilosofien, vid sekelskiftet företrädd av bl. a. K. Kau tsky och nu av den ryska kommunismen, hävdar visserligen, att religionen är en samhällsprodukt, men trycker härvid på klasskampens stora roll: kristendomen är t. ex. uppkommen som en proletär massrörelse, i vilken det sociala eländet leder till önskedrömmen om Messias och en rättvisa på andra sidan graven. Dessa idéer utnyttjas sedan skickligt av det härskande skiktet för att hålla massan i schack. Religionen blir så ett opium för folket. . 2. Även den omvända tendensen finns representerad i forskningen, enligt vilken de religiösa förhållandena icke sällan äro primära i jämförelse med de samhälleliga, oavsett hur det förhåller sig med religionens ursprung och sanning. Förändringar i de förra framkalla sålunda omvälvningar i de senare (N. D. Fustel de Coulanges, C. A. Ellwod, G. Le Bon, G. Sorel, E. A. Ross). Max W eb er anser, att den moderna väs- 304