kohistoriska undervisningen behandlas som uttryck för Luthers uppfattning av kristendomens huvudstycken, dock utan något inlärande eller någon ny katekiserande sammanfattning. En annan nyhet var, att timantalet för ämnet kraftigt nedskars. Under den tid, som 1919 års undervisningsplan varit bestämmande för folkskolorna, har ingenting mindre än en revolution ägt rum för kristendomsundervisningens vidkommande. Katekesen har försvunnit ur skolorna. Det har dock visat sig vara synnerligen svårt att få en ersättning i form av en ny »skoldogmatik». Kraven på en förbättrad metodik kunna inte ännu i allmänhet sägas ha lett till önskvärda resultat. Metoden att lägga bibeltexter till grund för undervisningen mäste sägas vara riktig. Likväl anses bibelkunskapen allmänt vara stadd i nedgång. Reaktionen mot den tidigare längt drivna utanläsningen har gatt till motsatt överdrift. Sekulariseringen, samfundssplittringen, kravet på religionsfrihet och liknande företeelser ha tillsammans skapat ett helt nytt läge. Ämnets ställning har successivt försvagats över hela linjen. Vid de högre allmänna läroverken har kristendomsämnet under de senaste åren förlorat en veckotimme i realskolan och en i gymnasiet. Sedan lång tid tillbaka är det ej längre obligatoriskt förhörsämne i studentexamen. Kristendomsundervisningen vid de högre skolorna kan sägas återspegla de olika disciplinerna vid de teologiska fakulteterna. Såväl i realskolan som i gymnasiet omfattar kursplanen bibelkunskap, kyrkohistoria, kyrkokunskap, tros- och sedelära, religions- och missionshistoria. På enahanda sätt är det i de sjuåriga flickskolorna. Även i folkskolan söker man på liknande sätt tillgodose de olika momenten i kristendomskunskapen. Hela det svenska skolväsendet befinner sig sedan flera år under omdaning med enhetsskolan som det stora slutmålet. Nya kursplaner ha utarbetats och tillämpas nu successivt. När man bedömer r:s ställning och framtida utsikter i Sverige, får man komma ihåg, att de senaste decennierna i stort varit ett 313 RELIGIONSUNDERVISNING försöksstadium på vägen fram mot en tidsenlig r. Trots allt kunna vissa betydande vinster konstateras, och ett rätt tillvaratagande av de möjligheter, som de nya kursplanerna giva, kan utan tvivel bli fruktbärande. En nyhet för vår tid av stor betydelse äro de olika kristna lärarsammeanslu tningarna" och Religionspedagogiska institutet. Dessa organisationer arbeta för att tillvarataga kristendomsämnets intressen och att framför allt bidraga till kristendomslärarnas frivilliga fortbildning. Det arbetas ivrigt på att anpassa kristendomsundervisningen efter moderna pedagogiska krav. Ett stort antal nya läroböcker för alla skolstadier ha på sistone tillkommit. Även andra hjälpmedel för undervisningen ge nya möjligheter att göra ämnet intresseväckande. Till r. kan man förutom den som bedrives av kyrkan och frikyrkosamfunden genom söndagsskolan, konfirmandundervisningen, bibelskolor och liknande, även räkna det mångförgrenade frivilliga folkbildningsarbetet, vilket i form av föreläsningar, kurser, studiecirklar m.m. i våra dagar gör en betydande insats för upplysning om vad kristendom är. Kristendomslärarutbildningen i Sverige har tidigare varit synnerligen grundlig och omfattande. För erhållande av adjunktur vid högre skolor krävdes teologie kandidatexamen jämte minst ett humanistiskt ämne i filosofie mag.-examen, som tillika är skolämne. För lektorat krävdes utom teol. lic. (med 2 ämnen) jämte minst ett ämne i fil. mag. även disputation (för lektorat eller teologie doktorsgrad) eller fil. lic.-examen+teol. kand.-ex. (med vissa kvalificerade betyg) + disputation inför teologisk fakultet. Enl. vissa övergångsbestämmelser kunde även disputation inför filosofisk fakultet gälla. Dessutom krävdes såväl för adjunktur som för lektorat s.k. provår (i regel omfattande 2 terminer). Det första steget till beskärning av fordringarna gjordes, när disputationsprovet togs bort för lektorat vid högre allmänt läroverk (1954). Man kan sålunda numera bli 314