RELIGIØST DRAMA lingen är Ellen K ey, vars fader var anhängare av den Ignell—Rydbergska riktningen. Hon tillägnade sig med iver hans åskådning. Efter att en tid ha förts nära väckelsefromheten fångades hon av åttiotalsradikalismen och befästes i den »livstro» som hon framgent förkunnade. Om r. i Norge, se Bjørnson. Litt.: Edv. Rodhe, Den religiösa liberalismen (Uppsala 1935); dens., Religiösa brytningar och kyrkliga nydaningar (i Svenska folket genom tiderna 9, 1939); A. Werin, C. J. L. Almqvist (diss. Lund, Sthm 1923); Æ. Petzäll, Straussdebatten i Sverige (diss. Lund, Sthm 1936); B. Block, Pontus Wikner (diss. Lund, Sthm 1943); N. Norman, Den unge Strindberg och väckelserörelsen (diss. Lund 1953); U. Wittrock, Ellen Keys väg från kristendom till livstro (diss. Uppsala 1953); G. Löwendahl, Vapensmedens Viktor Rydberg (diss. Lund 1954). A. W—n I Finland hade r. i motsats till Sverige icke några speciellt framstående representanter, varför denna riktning kom att här omfatta samma åsikter som var gällande i Sverige. Fastän det hos vissa ledande personligheter, vilka företrädde landets »enhetskultur», t. ex. hos J. L. Runeberg* och J. V. Snellman, kommer till synes drag som är typiska för r., kan man dock tala om en sådan idériktning först mot slutet av 1850-talet, då friare förhållanden möjliggjorde en offentlig debatt i religiösa frågor. I denna polemik var särskilt tvenne tidningsmän aktiva, C. I. Qvist i »Wiborg» samt J. W. Lillja i »Äbo Underrättelser»; den förre företrädde en radikalare, kristendomsfientlig, den senare en moderatare riktning. På 1860-talet var det frågan om kyrkolagen som främst var föremål för debatt. Författaren till det nya förslaget, professorn, sedermera biskopen i Borgå F. L. S c h a um a n företrädde en uppfattning, som i fråga om kyrkopolitik var liberal, men i dogmatiskt hänseende konservativ. R. kom dock ej att bli antiklerikal, då kyrkan tog aktiv del i arbetet för de reformer, som ytterst hade religionsfrihet till mål. R:s idéer fick dock ett stort inflytande i landet främst genom att flere utländska författares, såsom Rydbergs, Renans och Parkers 331 arbeten, här fick en vid spridning och vann anhängare bland den svenskspråkiga bildade klassen. Utvecklingen i riktning mot r. fortgick under 1870-talet, då den i stort sett dominerade de bildade klassernas tänkesätt. Då prästerskapet samtidigt intog en allt mer konservativ ståndpunkt, ledde det till en oundviklig konflikt. I början av 1880-talet utbröt en verklig litterär fejd, varvid vissa av dr C. v. Bergen i Finland hållna föredrag spelade en betydande roll. Det visade sig då att r. hade förlorat sin tjusningskraft; de mest avancerade gick över till naturalismen. Litt.: G. O. Rosenqvist, Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider (Åbo 1946); M. Juva, Suomen sivistyneistö uskonnollisen vapaamielisyyden murroksessa 1848—1869 (Finlands bildade klasser och den religiösa liberalismens brytningsperiod; Helsingfors 1950). M. J—a RELIGIØST DRAMA. Dramaet erisin opprinneligste form av kultisk karakter. I det gamle Hellas var både tragedien og komedien knyttet til Dionysos-festene som ble holdt hver vår. Scenene i de eldste teatrene lå like ved templene for Dionysos, og var prydet med både alter for guden og statuer av ham, De tidligste skuespillere har vært prester og tempeltjenere. Den klassiske greske tragedie hentet sitt stoff fra myter og sagn om guder, titaner og helter. I Aiskylos’ og Sofokles’ tragedier er troen på gudene og den moralske verdensorden den faste grunnvoll under menneskenes liv. Hos den tredje greske tragiker, Euripides, møter man en viss religiøs skepsis, og komediedikteren Aristofanes tillater seg â skjemte også med de opphøyede guder. I den hellenistiske tid mister dramaet sin urgamle forbindelse med religionen, og teatret blir etter hvert bare et middel til sanselig opphisselse og lavkomisk underholdning. Augustin hadde gode grunner for å fordømme teatret og kalle det et Satans redskap. Middelalderen skapte flere former for religiøst drama. Litt før år 800 hører man om de første kristne jule- og påskespill om Jesu fødsel, død og oppstandelse. Fra 332