REPRISTINATIONSTEOLOGI I. Salonen, Henrik Renqvist 1—2 (Helsingfors 1930—31). 1. S. REPRISTINATIONSTEOLOGI eller restaurationsteologi betecknar en teologi, som strävar att återuppliva en förgången tids teologiska tänkande och anser det vara obetingat normgivande. Att ett dylikt program är oevangeliskt ligger i öppen dag. Med all kraft hävdade Luther att kallelsen (vocatio) bör träda i stället för efterföljelsen (imitatio), sådan den medeltida munkfromheten hade uppfattat denna. Inom den protestantiska forskningen har det även blivit allt mera klart att under tidernas växling ordens innebörd liksom även de »självklara» allmänföreställningarna förändra sig. Detta medför, att en teologi som trots detta från tid till annan vill uttrycka sig på enahanda sätt icke kan bli rätt förstådd. Håller man fast vid att teologiens uppgift är att till samtiden förmedla en rätt tolkning av kristendomens budskap, så säger det sig självt att detta kan ske endast på samtidens språk. Tidernas växling implicerar med andra ord även teologiens växling. Då man oaktat detta har känt dragning till att återuppliva äldre tiders teologi har detta sin förklaring i att protestantisk teologi ofta varit alltför växlande och subjektiv. Man har då i motsats därtill tänkt sig att 1600-talets teologer, såsom Gerhard, Calovius, Quenstedt och Hollazius, kunde förläna senare tiders teologi fasthet och objektivitet. I detta syfte utgav H. Schmid sitt arbete »Die Dogmatik der ev. luth. Kirche dargestellt und aus den Quellen belegt» (1843, 7 uppl. 1893, övers. till svenska 1846 och till engelska 1876). Man ville bl. a. repristinera 1600-talets verbalinspirationslära. Redan detta innebar att denna riktning, vars främsta representanter voro E. W. Hengstenberg (d. 1869), Chr. Sartorius (d. 1859) och F. A. Philippi (d. 1882), icke kunde ha annat än en övergående betydelse. Man kan förstå uppkomsten av dylika restaurativa tendenser, om man betänker hur allvarlig den teologiska krisen var mellan Schleiermacher* och Ritschl*. Den förres teologiska utgångspunkt hade ju föga gemensamt med bekännelseskrifterna, 339 och samma sak kan sägas gälla hela den tyska idealismens religionsfilosofi. Dock säger det sig självt, att en förgången tids lösningar icke kunna äga tidlös giltighet. Litt.: M. Werner, Der protestantische Weg des Glaubens 1 (Bern—Tübingen 1955; s. 456 ff., 736 ff.); E. Hirsch, Geschichte der neueren evangelischen Theologie V: 1 (Gütersloh 1954; s. 118 ff.); F. Traub, art. Repristinationstheologie i Rel. in Gesch. u. Gegenwart 4 (2 ed. Tübingen 1930). L. P—aa RET, se Rätt. RETFÆRDIGGØRELSE, se Rättfärdiggörelse. RETFÆRDIGHED, se Rättfärdighet. RETT, se Rätt. REUTERDAHL, Henrik (1795—1870) svensk ärkebiskop. R. blev student i Lund 1811, docent och lärare vid prästseminariet 1817, teol. adjunkt och universitetsbibliotekarie 1833, prof. i dogmatik och moralteologi 1844, domprost i Lund och prof. i kyrkohistoria 1845, ecklesiastikminister 1852, biskop i Lund 1855, ärkebiskop 1856. Ledamot av riksdagen från 1844. Ledamot av Svenska akademien 1852. Som teolog gjorde R. en banbrytande insats genom sin strävan att tillämpa en objektiv kritisk metod inom teologins olika ämnesområden. I avsikt att stärka den svenska teologins ställning som vetenskap utgav han programskriften »Om det theologiska studium, med särskilt hänseende till Sverige» (1832) och tillsammans med J. H. Thomander* »Theologisk Quartalskrift» (1828—32 och 1836—39). Av samtiden uppfattades R. som en tämligen radikal teolog. Hans strävanden avsågo att bryta den ortodoxa traditionen inom teologin. Bekännelseskrifterna uppfattade han närmast som historiska dokument. R. var till en början starkt beroende av Schleiermacher*. Det var genom R:s skrifter, Schleiermachers teologi blev känd i Sverige. Hos R. kom emellertid det historiskt objektiva i religionen, samfundssidan, att betyda mer än det subjektiva, känslan. Mot pietismen och dess efterföljare i samtidens religiösa rörelser var han avgjort negativ. 340