RITUAL cions und das kanonische Evangelium des Lukas (Tübingen 1846); Die Entstehung der altkatholischen Kirche (Bonn 1850, 2. ed. 1857); Die christliche Lehre von der Rechtfertigung und Versöhnung 1—3 (Bonn 1870 —74, nyarbeidet 1882 f. og 1888 f.) ; Unterricht in der christlichen Religion (Göttingen 1875) ; Geschichte des Pietismus 1—3 (Göttingen 1880—86). Ritschlianismen. Ritschls teologi imøtekom mange behov i tiden og virket skoledannende. Impulsene fra ham merkes på alle teologiens områder og ble ført videre av tildels meget betydelige og selvstendige teologer, hvis tanker igjen virket inn på læremesteren. En ytterligere forenkling og konsentrasjon av R.s anskuelser finnes hos Adolf v. Harnack* (1851—1930) og Wilhelm Herrmann (1846—1922). Harnack var først og fremst historiker, uten sans for systematiske og filosofiske problemstillinger. Sine religiøse anskuelser fremstillet han med legmannsaktig enkelhet og ekte overbevisning i sine forelesninger 1900 over »Das Wesen des Christentums», hvis tre ledetanker er disse: 1) Guds rike og dets komme, 2) Gud som far og menneskesjelens uendelige verdi, 3) den bedre rettferdighet og kjærlighetsbudet. Herrmanns forelesninger i Marburg og verker som »Der Verkehr des Christen mit Gott» (1886) og »Ethik» (1901) gjorde sterkt inntrykk ved foreningen av intens sannhetsvilje, inntrengende etisk alvor og dyp fromhet. Hans faste punkt var Jesu Kristi person, og hans tale om »Jesu indre liv» var ingen oppfordring til nærgående psykologisk analyse, men henviser til Jesu persons hemmelighet som tilgjengelig for tro, ikke for viten. Hans etikk er sterkt kantiansk og ser det spesifikt kristelige ikke i nye innholdsbestemmelser, men i den nye kraft til å oppfylle kravet. Videre må nevnes J. Kaftan (1848— 1926), hvis hovedinteresse gjaldt den filosofiske gjennomtenkning og den apologetiske sikring av troserkjennelsen (»Das Wesen der christlichen Religion» 1881, »Die Wahrheit der christlichen Religion» 1888, » Philosophie des Protestantismus» 1917). Th. Häring formidlet mellom R. og en mer konservativ 351 og pietistisk teologi. Med dette er bare noen hovedskikkelser nevnt. INorden fikk dels Ritschl selv, dels Harnack og Herrmann stor betydning for den strømning av »liberal teologi»* som var en viktig åndsfaktor i første fjerdedel av vårt århundre. Ritschls arbeid med de religiøse utsagns art (»Werturteile») er blitt ført videre av den svenske »Lundateologi», som av Hägerströms* filosofi er blitt tvunget til ny besinnelse på sondringen mellom teoretiske og ateoretiske utsagn. Litt.: O. Ritschl, A. R.s Leben 1—2 (Freiburg i. B. 1892—96) ; dens., Über Werthurtheile (Freib. i. B. 1895); dens., A. R. s. Theologie und ihre bisherigen Schicksale (i Zeitschr. f. Theol. u. Kirche 1935); N. Söderblom, Kristendomen och den moderna tidsandan. En blick på den Ritschlska teologien (i Svensk Tidskrift 1892); dens., Ritschls åskådning af kristendomen (Sthm 1893); J. P. Bang, A. R.s theologi (Khvn 1893); 7. Bosson, A. R.s teologi i dess sammanhang framställd och granskad (Lund 1895); J. Weiss, Die Idee des Reiches Gottes in der Theologie (Giessen 1901); G. G. Rosenqvist, Den filosofiska grundvalen för A. R.s teologi med särskild hänsyn till förhållandet mellan R. och Lotze (Helsingfors 1902); F. C. Krarup, Om forholdet mellem det guddommelige og menneskelige i Christi person. En fremstilling af kristologien (diss. Khvn 1885); dens., Hvad vi kan lære af Ritschl (Khvn 1906); H. Rosén, Förhållandet mellan moral och religion med särskild hänsyn till »den ritschelska skolan» (diss. Lund 1919); C. Stange, A. R. Die geschichtliche Stellung seiner Theologie (Leipzig 1922); H. Stephan, A. R. und die Gegenwart (i Zeitschr. f. Theol. u, Kirche 1935); dens., Geschichte der evangelischen Theologie seit dem deutschen Idealismus (Berlin 1938); G. Aspelin, Tankelinjer och trosformer. Huvudriktningar i vår tids idéhistoria (Vår egen tids historia 6, Sthm 1937); G. Hök, Die elliptische Theologie A. R.s. Nach Ursprung und innerem Zusammenhang (Uppsala— Leipzig 1942; en omhyggelig genetisk undersøkelse, med nytt materiale og omfattende litteraturliste). J. B. H. RITUAL (av lat. ritus, religiöst bruk) är en vanlig beteckning för en fastställd ordning för en gudstjänst eller annan religiös handling. I de flesta religioner utövas de religiösa handlingarna efter fastställda r., vilket även markerar deras överindividuella prägel. De 352