— en gång utformade r. ha antingen traderats muntligen inom präst- och hövdingasläkterna eller nedskrivits i de heliga böckerna. Den gammaltestamentliga gudstjänsten, antingen denna nu var tempelgudstjänsten eller den efter den babyloniska fångenskapen utbildade synagoggudstjänsten, var helt r.-bunden. För den förra gavs föreskrifterna i den mosaiska lagen (se särskilt 3 och 5 Mos.), för den senare i den rabbinska traditionen, som efter Kristi tid nedskrevs i Talmud och andra samlingar av de äldstes stadgar. Även de religiösa handlingarna i hemmet, t. ex. passahmåltiden voro utformade efter fasta T. Nya testamentet innehåller flera r. eller antydningar om sådana, byggande på synagoggudstjänsten eller annan judisk tradition. Den kristna friheten från de äldstes stadgar eller den första tidens av profeterande och tungomålstalande präglade kristna sammankomster, för vilka Paulus gav normerande föreskrifter i t. ex. 1 Kor. 14: 23 ff.; Ef. 5:19 och Kol. 3: 16, gjorde ingen principiell ändring beträffande synen på fasta r. Den kristna huvudgudstjänsten, senare förenad med nattvardsfirandet, hade sålunda — ehuru ovisst i vilken grad — sin förebild i synagoggudstjänsten. Även andra heliga handlingar, t.ex. handpåläggningen, hade sina fasta ordningar. Någon r.-lös tid, då varje församling byggde upp sin gudstjänst och sina kyrkliga handlingar efter en ordning, som präglades av stunden och därför kunde förändras från gång till gång, torde icke ha förefunnits i kyrkan. Olika traditioner uppkommo redan tidigt i olika församlingar, men den som fanns i de större städernas församlingar, i all synnerhet om de grundats av apostlarna, blev snart normerande för större områden. Sedan kyrkan, bl.a. på grund av olika gudstjänstspråk, blivit uppdelad i den östra och västra kyrkohalvan med Rom och Bysans (Konstantinopel) som centrum strävade bådadera efter full enhetlighet i fråga om r. inom sina områden och funno ìi den i varje detalj lika r. ett av de starkast enande banden inom deras kyrkor. Detta betydde undertryckandet av andra liturgier 12 353 RITUAL inom de båda kyrkohalvorna, såsom t.ex. fallet blev i den västerländska kyrkan med den ambrosianska liturgin i Norditalien och med den spanska mosarabiska liturgin. Gudstjänstspråk, liturgiska färger, religiösa åtbörder och symboliska handlingar blevo på detta sätt helt bundna. Det rätta utförandet av r. sammanbands med gudstjänstens innersta väsen, och varje avvikelse därifrån sågs som ett förringande eller omintetgörande av gudstjänstens och den heliga handlingens mening och välsignelse. Enhetlighet i r. var därför ej blott en ordningsfråga utan en frälsningsfråga. Reformationen innebar ett radikalt ingrepp i de hävdvunna r. Gemensam liturgi sågs ej längre som något som ovillkorligt hörde med till kyrkans enhet i paritet med gemensam lära. Den reformatoriska grunduppfattningen härom uttryckes i Augsburgska bekännelsen art. 7: »För kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika». De olika lutherska kyrkorna kommo också att gå sina egna vägar vid uppbyggande av egna r. i närmare eller fjärmare anslutning till den äldre traditionen. De reformerta kyrkorna bröto radikalt med denna, den anglikanska minst. Men ingen av reformationens kyrkor blev r.-lös eller avvisade den fast uppbyggda rituella ordningen. Varje kyrka fick uppbygga sina egna r., och de kommo därigenom att skilja sig från varandra. Men inom en och samma kyrka godkändes icke godtyckliga avvikelser från r. Endast av kyrkans organ fastställda r. fingo brukas och avvikandet därifrån var ett brott mot kyrkans ordning. För t. ex. Svenska kyrkans del markerades detta under reformationsårhundradet av Uppsala möte, som nära förband den i mötesbeslutet preciserade läran med iakttagandet eller avvisandet av bestämda, uppräknade ceremonier. Principiellt r.-lösa ha bland kyrkorna intill våra dagar endast varit vissa ur väckelserörelser framvuxna samfund, vilka i 354