ROMARBREVET fastställda r. sett ett förnekande av Andens ledning av kyrkan och som velat återuppliva den s.k. nytestamentliga församlingsordningen, vilken de betraktat som karismatisk och därmed lämnande frihet åt lokalförsamlingen och gudstjänstens ledare där att från gång till gång utforma gudstjänsten och de religiösa handlingarna. Ide nordiska länderna äro de flesta gudstjänster och kyrkliga handlingar T.- budna, dock i flera fall med rätt för prästen att välja mellan olika alternativ. Se vidare Adiafora, Gudstjeneste, Kyrkans böcker, Liturgi, Liturgik. Litt.: Se under Gudstjeneste och Liturgik. R. A. ROMANIA, se Balkanländerna. ROMARBREVET är det mest omfattande av de paulinska breven och brukar placeras främst bland dessa. Bland Pauli brev intar R. en särställning så till vida som det är det enda brev som Paulus skrivit till en för honom främmande församling. När och hur den kristna församlingen i Rom blivit grundad, veta vi icke, men olika tecken tyda på att den grundats ganska tidigt. I denna riktning peka Pauli ord i Rom. 15:23, att han »under ganska många år» längtat efter att få besöka församlingen. Kanske kan man se en antydan om församlingens uppkomst i Apostlagärningarnas uppgift, att även »främlingar från Rom» voro med vid den första pingstdagen (Apg. 2: 10). Det skulle då betyda, att den romerska församlingens tillblivelse ginge tillbaka till den kristna kyrkans allra första dagar. Om den närmaste anledningen till att Paulus skrev detta brev äro vi däremot ganska väl underrättade genom upplysningar i brevet självt, särskilt i dess avslutande del. När Paulus skriver detta brev, befinner han sig i Korint och står på höjdpunkten av sin verksamhet. Han har sin tredje missionsresa bakom sig och ser därmed sin verksamhet i öster avslutad. Nu är det hans plan att överflytta missionsverksamheten västerut, till Spanien, och på vägen dit vill han gripa tilltillfället att äntligen få besöka den romerska församlingen. Liksom Antiokia hittills varit stödjepunkten för hans mission, så vill han 355 nu bruka Rom med dess redan konsoliderade kristna församling såsom stödjepunkt för sin nya verksamhet. Han räknar med att av församlingen där »bliva utrustad» för färden till Spanien (Rom. 15:24). Dessa planer blevo åtminstone för tillfället grusade genom det som hände i samband med hans besök i Jerusalem (Apg. kap. 21—26), och resultatet blir att Paulus visserligen kommer till Rom — men som fånge (Apg. 28). Om Paulus sedermera kunnat fullfölja sin plan, undandrar sig vår kunskap. Den omständigheten att Paulus, då han skrev R., ännu var relativt främmande för den romerska församlingen, har bidragit att att ge brevet en säregen objektiv prägel. Till skillnad från övriga paulinska brev tar R. endast i ringa utsträckning hänsyn till de speciella förhållandena inom församlingen. Man har därför ofta gjort gällande, att R. snarare är en läroskrift eller teologisk avhandling. Emellertid är R. i all sin objektivitet ett i hög grad personligt dokument. Det är nämligen sitt eget livs stora problem, vilket på samma gång var kristendomens (och därmed den romerska församlingens) stora livsproblem som han här tar upp till behandling: Vad är det nya, som kommit genom Kristus? och hur förhåller sig den nya frälsningsvägen, trons frälsningsväg, till den väg, på vilken Guds folk förut vandrat, gärningarnas väg? Svaret uttrycker Paulus i ordet om »Guds rättfärdighet». Kristus har blivit oss given just såsom »Guds rättfärdighet». Det är nu icke längre fråga om den av oss presterade rättfärdigheten, utan om den åt oss skänkta rättfärdigheten, icke rättfärdigheten från oss, utan »rättfärdigheten från Gud», såsom den svenska kyrkobibeln riktigt tolkar uttrycket »Guds rättfärdighet». Därigenom att Kristus kommit såsom »rättfärdigheten från Gud», har den nya tidsåldern brutit in, frälsningens tidsålder. Detta är evangeliet, detta är det glada budskapet, och »det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror» (Rom. 1:16). Kristus, den genom profeterna utlovade (Rom. 1:2) är kommen och har övervunnit alla de makter, som höllo mänskligheten i träldom och har 356