DEN ROMERSK KATOLSKE KIRKE jag icke som om Guds löftesord blivit om intet». Men om Gud i sin suveränitet bestämt att rättfärdigheten skall vinnas på trons väg, och Israel däremot söker den på lagens väg, så har det förverkat löftena och hindrat sig själv från att mottaga deras uppfyllelse. Emellertid är förkastelsen icke slutgiltig, utan visar framåt mot ett slutligt upptagande. Ty så länge Israel hade något att åberopa inför Gud, det må vara laguppfyllelse eller härstamning eller förbund eller löften till fäderna, så länge var vägen till Gud stängd. Men just genom förkastelsen, då det förlorar allt detta, öppnas vägen för dess slutliga upptagande — genom Guds fria förbarmande. 4. Den avslutande, förmanande delen, ligger helt i linje med det förut sagda. Detta framträder redan i den inledande, allt det övriga sammanfattande förmaningen:» Skicken eder icke efter denna äonens väsen, utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse» (12:2). Den som fått det nya livet genom Kristus, måste nu också leva »i Kristus», såsom en lem i Kristi kropp (12:5). Men detta är detsamma som att leva i kärleken (12: 10, 13: 10). Den kristne står mitt emellan de båda äonerna, den gamla, som går mot sin upplösning, och den nya, som står för dörren: »Natten är framskriden och dagen är nära» — men han hör dagen till; han för »en hövisk vandel, såsom om dagen» och ikläder sig Herren Jesus Kristus (13: 11—14). R. har övat ett oerhört inflytande på kristendomens fortsatta historia. Det är här nog att erinra om vad det betytt för Augustinus och för reformationen. Litt.: Kommentar till R.: A. Jülicher (Schriften des N.T., 2, 3 ed. Göttingen 1917); Th. Zahn (Kommentar z. N. T., hrsg. v. Th. Zahn, 6, 83 ed. Leipzig 1925); H. Lietzmann (Handbuch z. N. T., hrsg. v. H. Lietzmann, 8, 4 ed. Tübingen 19338); E. Kühl, Der Brief des Paulus an die Römer (Leipzig 1913); S. Odland, Fortolkning av Paulus’ brev til Romerne (Oslo 1937; sv. övers. Sthm 1939); K. Barth, Der Römerbrief (2 ed. München 1922); J. Lindblom (i Handbok till N. T., Sthm 1923) ; P. Althaus (i Das Neue Testament Deutsch, 6, 3 ed. Göttingen 1935); C. H. Dodd, The epistle of Paul to the Romans (London 1932); O. Moe, 359 Apostelen Paulus’ brev til Romerne (2 ed. Oslo 1948); A. Schlatter, Gottes Gerechtigkeit (2 ed. Stuttgart 1952); E. Brunner, Der Römerbrief (Stuttgart 1948); A. Nygren (i Tolkning av N. T. 6, 2 ed. Sthm 1947); E. Gaugler, Der Römerbrief (Zürich 1945); O. Etzold, Gehorsam des Glaubens (2 ed. Gütersloh 1951); O. Michel (Kritisch-exeget. Kommentar über d. N. T., Göttingen 1955). A. Ngn DEN ROMERSK KATOLSKE KIRKE. 1. Historie. Angående r.s historie indtil reformationen se bl. a. Antiken och den kristna kyrkan, Oldkirken, Kirkefedre, Benediktinorden, Middelalderen, Klosterväsen, Cisterciensorden, Skolastikken, Mystik, Tiggerordener, Franciskus, Konsil, o.s. v. I det følgende skal i korte træk behandles r.s historie siden reformationen. Reformationen førte ikke til den reform af r., som reformatorerne havde håbet og ønsket. R. tog, da den var kommet sig efter det frygtelige slag, som reformationen betød, fornyelsen i sin egen hånd. Læremæssigt restitueredes den gennem Tridentinerkonciliet (1545—63), der tog skarp afstand fra den reformatoriske tro, ganske særlig i spørgsmålene angående skrift og tradition (se Tradition), nådes- og trosopfattelsen. Stor betydning fik konciliet gennem den »tridentinske trosbekendelse» (1564), en forpligtende sammenfatning af konciliets formulerede trossætninger, den »romerske katekismus» (1566), det »romerske breviar» (1569) og »missalet» (1570). 20 år senere kom den autoritative udgave af Vulgata. I det kirkelige liv skete i de følgende årtier en gennemgående reformering, dels gennem konciliets påbud om afskaffelse af de kirkelige misbrug, dels gennem flere stærke og inspirerende personligheder og ordensdannelser, særligt gennem Ignatius Loyola (d. 1556) og Jesuitterordenen*, men nævnes må også Filippo Neri (d. 1595) og den af ham stiftede oratorianerorden, Carlo Borromeo (d. 1584), der som ærkebiskop reformerede det store Milano ærkestift. Hånd i hånd med denne indre reformation går den mod protestantismen rettede kontrareformation*, der med alle, også ofte blodige midler søgte at vinde tabte områder tilbage, og som fortsattes til 360