ROSENIUS ningsverk (Waldenström* kom sedermera att avvika från denna rosenianska, inom Fosterlandsstiftelsen gängse syn). Det är emellertid fel att tro att R. ensidigt drivit den andra artikeln. Han har avvunnit både den första (se t. ex. Pietistens årg. 10, »Syndafallet o. dess följder») och den tredje ett rikt innehåll. Särskilt gäller detta om den tredje. Ty enligt R. blir en människas kunskap om Kristus död så länge hon icke blivit »vidrörd» av Anden. Anden levandegör nämligen Kristus för människan. Som medel har Anden alltid Ordet. R. polemiserar mot läran om det inre ordet och lär uttryckligen att Anden aldrig är utan Guds Ord i bibeln. När Anden börjar förklara Ordet för en människa och hon öppnar sig för dess budskap, blir tron levande i hennes hjärta och en ny människa skapas, som älskar Kristus och håller sig till Honom. Det är icke tron såsom psykisk akt el. dyl. som rättfärdiggör utan det av tron fattade innehållet, d. v. s. Kristus. Här lär R. en im p uvtativrättfärdiggörelse;i sig själv är människan samma gamla onda syndakropp, men genom tron är hon nu förenad med Kristus på ett sådant sätt, att Gud inte längre ser till hennes ondska utan i stället till Kristus och tillräknar henne Hans på korset vunna rättfärdighet. Tanken på föreningen med Kristus är konstitutiv för R:s hela teologiska tänkande. Särskilt utmärkande är, att R. kraftigt driver tanken på att denna förening visar sig icke blott i salighet utan också i lidande. Att vara ett med Kristus betyder därför att redan nu få syndernas förlåtelse och Andens underpant på det eviga livet, det betyder att ständigt ha tillgång till försoningens stora nåd och kraft; men det betyder också att smaka samma lidande och smälek som Kristus, att bära Kristi sårmärken, att korsfästas och dö med Honom. Endast på den vägen når en kristen fram till Guds rike. I detta sammanhang har tanken på den troende människans dagliga strid mot den gamla människan sin plats hos R., liksom de talrika uppmaningar till vaksamhet mot synden och noggrannhet i det andliga, som möter i hans skrifter. Ty visserligen är se- 391 gern över djävulen vunnen på Golgata (»för 1800 år sedan») och den troende har blott att i tro taga emot dess frukter — syndernas förlåtelse, men hon har också att i Krisiti kraft dagligen kämpa mot synden i sitt eget liv, så sant som hon är simul iustus et peccator, på en gång syndare (i sig själv) och rättfärdig (i Kristus). Här är Ordet det stora nådemedlet, den stora kraftkällan. Ordets betydelse ligger däri att det är budskapet om Kristi ställföreträdande lidande och offer — i Gamla Testamentet förbereds det, i Nya Testamentet utförs det. Väl kan R. också anvisa sakramenten såsom tröstegrunder och nådemedel, men det är uppenbart att de jämförda med Ordet ha en underordnad plats. För förståelsen av den kyrkohistoriska situation, i vilken R. stod, är detta betydelsefullt. Starka separatistiska tendenser voro i rörelse bland det s. k. väckelsefolket, och de gällde djupast en omprövning av den egna inställningen till kyrkans nattvardsgångar. R. var en avgjord motståndare till dessa tendenser och uppmanade vid flera tillfällen inträngande till endräkt och samling kring kyrkans nattvardsbord (de viktigaste art.: »Några ord om separatismen i Norrland», Pietisten årg. 8: 136—143, 153—159; » Några ord till de enfaldige i kyrkliga frågor», 10: 55—64, samt brevet »Om utgåendet från kyrkan», 18:75—80). Nattvarden har sin fasta plats i hans teologiska åskådning emedan den enligt R. är en delaktighet i Kristi sanna lekamen och blod. Otvetydigt lär han realpresensen; att övergiva kyrkans nattvard vore för honom att övergiva Kristus. Hans envisa motstånd mot separatismen hade djupa grunder i hans kristendomssyn. Han deltog icke i kritiken av prästerna. Han led djupt av den, ty dels visste han lika väl som separatisterna att det fanns präster som icke höllo måttet, dels såg han i prästämbetet en Guds stiftelse och menade, att » Herren genom dessa (prästerna) mera omedelbart wänder sig till oss, hwarföre Han ock om dem säger: ’Den eder föraktar, han föraktar mig’» (16:138). Själv hoppades R. att man i hans förkunnelse skulle igenkänna »den i tre hundra år 392