pröfwade lutherska läran». Stora delar av hans teologiska åskådning gå tillbaka på Luther; så t.ex. tanken på tron såsom en förening med Kristus till både salighet och lidande (contra herrnhutismen, som ensidigt betonade saligheten), vidare tanken på den kristne såsom »simul iustus et peccator». Vid sidan härav återfinnas element i hans åskådning, som komma annorstädes ifrån. Så kan han t. ex. stundom tala om trons kännetecken på ett mer pietistiskt än lutherskt sätt. Luther varnade alltid människan för att utifrån vissa kännetecken döma om sitt andliga tillstånd och hänvisade henne främst till dopet såsom ett påtagligt vittnesbörd om att hon vore ett Guds barn. R. har däremot från pietismen övertagit stora delar av dess lära om kännetecknen och han kan uppmana den som vill ha visshet om sitt nådastånd att noggrant undersöka de tecken på Andens närvaro, som kunna finnas hos henne. Denna självanalys utgör ett individualiserande drag, karakteristiskt för den omböjning i subjektivistisk anda, som kom med Spener. Uppenbarligen strider detta i viss mån emot R:s hävdande av nådemedlens betydelse. Kärleken till Kristus nämnes av R. såsom det främsta kännetecknet på Andens inneboende. Den intensitet, varmed denna tanke utformas och det starka drag av kristusinnerlighet, som ger den dess karaktär, pekar närmast på herrnhutisk influens. Överhuvudtaget är det uppenbart att R. i sin kristendomssyn förenat drag från skilda håll, även om man i viss mån kan säga att det lutherska arvet väger tungt. Litt.: L. Sandell—A. Moberg, Teckning ur Carl Olof Rosenii lif och werksamhet, hans wänner tillegnad (Sthm 1868; viktig såsom vittnesbörd om hur R:s närmaste sågo på honom, innehåller även några brev i avtryck); E. M. Rappe, Carl Olof Rosenius. En levnedstegning (Kolding 1883; dansk med många intressanta och viktiga iakttagelser utifrån dansk fromhetssyn, populär); E. Lönegren, C. O. Rosenius (Skrifter till 1800-talets kyrkohistoria 5, Sthm 1913; populär); G. Brandt, Carl Olof Rosenius. Ur ett utkast till en Rosenii-biografi (i Kyrkohist. årsskr. 1914); dens., C. O. Rosenii förkunnelse (diss. Lund, Sthm 1918; homiletisk och begreppsmässig studie); S. Lodin, Carl Olof Rosenius, hans liv och 393 ROSKILDE STIFT förkunnelse (Sthm 1922; populär); dens., Carl Olof Rosenius i unga år (1816—1842) (diss. Lund, Sthm 1933; kyrkohistorisk); dens., Rosenius, hans liv och gärning (Sthm 1956); C. Olsson, Försoningen enligt C. O. Rosenius och P. Waldenström (diss. Lund, Sthm 1928); A. Rydberg, Henric Schartau och Carl Olof Rosenius (Karlstad 1930); A. Johansson, Frälsningsbegreppet hos Carl Olof Rosenius (diss. Lund 1936; systematisk); G. Rosendal, Lag och evangelium i Rosenii betraktelser (Osby 1944; populär med många systematiskt sett viktiga iakttagelser); P. O. Sjögren, Anfäktelsen enligt Rosenius (diss. Uppsala 1953; systematisk). P.-O. 5S. ROSKILDE STIFT. Roskildes politiske og religiøse betydning rækker langt tilbage i hedensk tid. Ved sin kongsgård byggede Harald Blåtand efter dåben (ca. 960) en trækirke, indviet til treenigheden; den blev kgl. gravplads og kgl. gods fik afgørende betydning for både bispesæde og domkapitel. Som første biskop nævnes ca. 1022 Gerbrand, en af de missionærer, Knud den Store fik sendt over fra England, men stiftets grænser fastlagdes først ca. 1060; det omfattede da Sjælland med omliggende øer; 1169 lagdes Rygen til. Samtidig med stiftsorganisationen må også domkapitlet være blevet til. Ved store donationer blev det meget rigt, omfattede på sin højde mindst 30 kanonikater plus 4 prælaturer; mange berømtheder har det rummet: lægen Henrik Harpestreng, sprogfilosoffen Mathias de Dacia, formentlig også kronisten Saxo. Domskolen (fra ca. 1160) blev en af de mest ansete; på reformationstiden var disciplenes tal omkr. 900 (ifølge Palladius). Trækirken afløstes ca. 1016 af en treskibet stenkirke; hertil knyttedes dyrkelse af den romerske helgenbiskop Lucius. Den store katedral af røde munkesten påbegyndtes ca. 1200 af biskop Peder Sunesøn og rejstes i senromansk stil — vist efter forbillede af domkirken i Tournais; trods brandskade var den færdig ca. 1250; også siden har den lidt under ildsvåde og dens ydre er ændret gennem om- og tilbygninger, især af kgl. gravkapeller. Flere af middelalderens fyrster og siden 1536 alle konger og det meste af deres slægt er gravsat her. Bispesædet var højt anset, takket være for- 394