telse där i »Rêveries d'un promeneur solitaire» (1776, på sv. »Den ensamme vandra- rens drömmerier» 1939). Filosofen Hume gav honom en tillflyktsort i England 1766— 67. Olyckorna hade gjort R. förföljelsesjuk. Han misstänkte Hume, som var god vän med hans fiender bland encyklopedisterna, för anslag mot hans liv och flydde tillbaka till Frankrike. Han fullbordade nu »Confessions» (postumt utg. 1781, på sv. av D. Sprengel 1912—22), som förblivit litteraturens litterärt mest högtstående bekännelsebok. R:s grundfråga är förhållandet mellan människan och samhället. Han utdömde sin tids samhälle, som led av alltför stora sociala och ekonomiska olikheter och därmed av illavarslande disharmoni. En grundläggande förutsättning för jämviktens återställande är människans frihet. Tron på frihetens fruktbarhet stöder R. på två teser om människan. Den ena är, att människan av naturen är god, en sats som trots sin onyanserade form förblivit frihetssträvans förutsättning, emedan frihet eljes ej kan överlämnas åt individerna. R:s andra tes är att människan av naturen är fridsam. Denna mening grundar han åter på att känslan av existensen är för människan »i sig själv en dyrbar känsla av tillfredsställelse, som ensam skulle räcka att göra denna tillvaro kär och ljuv» (»Rêveries»). Hans egen meditativa läggning har bidragit till hans optimistiska uppfattning av människonaturen och hans böjelse att betrakta ondskan såsom övervägande en reaktion mot sociala orättvisor. Aggressiviteten vore främst en samhällssjukdom. I detta avseende undergår dock hans åskådning en tydlig förändring. I sina första arbeten skildrar han, påverkad av sin tids robinsonader, människonaturen, sådan han tror den vara i ett ursprungligt idylliskt naturtillstånd. Men senare övergår han till att identifiera människonaturen med den karaktär människan bör äga. Människan är sammansatt av två stridiga delar, utvecklar savoyardprästen: den sinnliga och den andliga. Den andliga naturens stämma är samvetet. »Man säger oss, att samvetet är en skapelse av fördomarna; men jag vet ge- 401 ROUSSEAU Jean-Jacques Rousseau. Pastell av M. Q. de la Tour 1753. nom egen erfarenhet, att samvetet envisas att följa naturens ordning gentemot människans alla lagar.» Denna dubbla, dels biologiska, dels moraliska syn på människans utveckling, fullföljer R. på ett givande sätt i sin lära om uppfostran. Uppfostran bör icke söka påskynda den naturliga utvecklingen. Den skall bidra att utveckla barnets anlag i den mån de anmäler sig. När i pubertetsåren individen mognar för samhällslivet, blir en mer aktiv ledning önskvärd. Med sitt betonande av åskådningsundervisning, elevens självverksamhet och känslo- och viljelivets betydelse blev R. en pionjär för en modern uppfostrans teori och praxis. Hans »Contrat social» utvecklade folksuveränitetens princip och påverkade franska revolutionens idéprogram. Hans naturdyrkan och patetiska jagkänsla bidrog att inspirera nyromantiken. Hans lära om samvetet påverkade Kant. I »Savoyardprästens bekännelse» lär R. att naturens ordning och varelsernas karaktär 402