RUOTSALAINEN de studentkretsarna i Helsingfors. Härigenom förändrades i viss mån rörelsens karaktär, i det den tillfördes prästerlig auktoritet och en viss teologisk sakkunskap, men samtidigt drogs den också in i gängse religiösa motsättningar på ett sätt som kunde hota dess egenart. Det motstånd som restes mot rörelsen från myndigheternas sida med konventikelplakatet* av 1726 som främsta vapen, kulminerade i den uppseendeväckande religionsprocessen i Kalajoki 1838—39, där fem präster och åtskilliga lekmän, bland dem R., fälldes till ansvar för att de hållit olovliga sammankomster. Om R:s styrka som religiös ledarpersonlighet vittnar ej blott det oerhörda anseende han åtnjöt inom de av väckelserna berörda kretsarna i Finland och den omfattande själavård han övade på sina vidsträckta resor, i sitt hem och genom sina brev, vilka spriddes i en mängd avskrifter, utan också det betvingande inflytande han hade på samtida väckelseledare. Så t.ex. mottog en så självständig religiös tänkare som Jonas Lagus avgörande impulser från R. och bevarade livet igenom full solidaritet med honom. I en rad andra fall ledde en närmare förtrogenhet med R:s säregna lärosätt till opposition. Redan i början på 1820-talet hade det visat sig omöjligt för Renqvist att samarbeta med R. Nästa stora konflikt vållades genom F. G. Hedberg*, som en tid gjort gemensam sak med R., men som snart nog fann sig föranlåten att protestera mot R:s enligt hans mening alltför lagiska lära om den kristnes bidan. Under Hedbergs ledning tog den »evangeliska» rörelsen form från 1844. Vid samma tid hade en särskild grupp bildats i Österbotten kring N. G. Malmberg. Vid tiden för R:s död brast den återstående enheten, när den fraktion som senare fått benämningen den »bibliska» riktningen och som har rötter dels i klassisk pietism, dels i tübingenprofessorn J. T. Becks* teologi, lät sitt länge pyrande missnöje med »gubbianismen», som man kallade R:s lära, komma till uttryck. Hit hörde t.ex. C. G. v. Essen och A. V. Ingman, båda sedermera universitetsmän. Efter ett par årtion- 411 den, under vilka den österbottniska fraktionen, ledd av Malmbergs lekmannalärjungar Arvid Logren och Daniel Rauhala, var mest betydande, pånyttföddes rörelsen genom Malmbergs son Wilhelm Malmivaara, vilken verkade som präst både i Savolax och Österbotten. R:s religiösa åskådning har inneburit ett problem för forskningen såtillvida, som den ej direkt låter sig inordnas i samtidens pietistiskt-herrnhutiskt eller mystiskt präglade väckelsereligiositet. Genom att R. stod fri i förhållande till den allmänna livsåskådningstradition, som bar upp tidens bildning, också den religiösa, lyckades han i undervisning och själavård ge uttryck åt en kristendomsuppfattning som väl var klädd i den form han övertagit från sina uppbyggelseförfattare, men som, delvis i medveten motsats till framträdande drag i gängse själavård av väckelsetyp, syftade till att hävda grundläggande, men förbisedda bibliska och reformatoriska tankar. Splittringen inom väckelsefromheten kring R., som ofta bragt senare bedömare i förlägenhet, framstår härigenom såsom ett naturligt uttryck för fundamentala differenser i trosuppfattningen. R. har mer än någon annan åstadkommit, att de »väcktas» rörelse i Finland bevarat en kyrklig prägel och fått en särart som gör att den knappast kan karakteriseras såsom pietism i vanlig bemärkelse. Litt.: M. Akiander, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland i äldre och senare tider 6 (Helsingfors 1862), där även en del av R:s brev avtryckts. De övriga ha publicerats av O. Kares och V. Suurkari i Ur de religiösa rörelsernas historia i Finland 2 (Finska kyrkoh. samf:s handl. XII:2, Helsingfors 1937). »Några ord till väckta av bondeståndet» har senast utgivits i Jakobstad 1944. M. Rosendal, Suomen herännäisyyden historia XIX: 1lä vuosisadalla 1— 4 (Uleåborg 1902—15); del 1 även på svenska: Den finska pietismens historia i XIX:de århundradet (Uleåborg 1903); A. Oravala, P. R. (på finska; 3 ed. Jyväskylä 1932); dens., Ödemarkens profet (Helsingfors 1920; i romanform); B. Jonzon, Studier i P. R:s fromhet med särskild hänsyn till frälsningsvissheten (diss. Uppsala 1935); E. Newman, P. R:s fromhet (rec. av föreg. i Svensk teol. kvartalskr. 1936); O. Tarvainen, 412