——ọẸ{ċ..aa borg. Följande år promoverades han till fil. hedersdoktor och invaldes i Svenska akademien. Från 1884 var han professor vid Stockholms högskola, först i kulturhistoria, sedan i konsthistoria och konstteori. — För GHT:s följetongsavdelning skrev R. berättelsen »De vandrande djäknarne» (1856) och den historiska romanen »Fribytaren på Östersjön» (1857). Båda ger exempel på det nära samband, som för R. bestod mellan religionen och övriga mänskliga verksamhetsområden. Det religiösa livet var för honom »roten av kulturens livsträd»; ett sunt fromhetsliv med frihet för den individuella uppfattningen att göra sig hörd betraktade han som en förutsättning för politisk frihet och för sociala och vetenskapliga framsteg. I kraft av denna övertygelse gick han till storms mot kyrkligt auktoritära strävanden i sin samtid. Framför allt vände han sig mot den s.k. nylutheranismen, vars »objektiva», supranaturalistiska, starkt auktoritetsbetonande och bekännelseivrande teologi han angrep i en rad GHT- artiklar från senare hälften av 50-talet och från 60-talet. I anslutning till bl.a. Kant, Schleiermacher, K. Chr, Fr. Krause, I. H. Fichte, Ch. H. Weisse, Chr. C. J. Bunsen, K. Schwarz och Nils Ignell hävdade R. här samvetsfrihetens princip och framhöll syskonkärlek och personlig gudsgemenskap som centrala religiösa värden. Samtidigt som R. tog till orda mot den kyrkliga ortodoxien, bekämpade han energiskt den materialistiska världsåskådning, som från mitten av århundradet börjat vinna terräng även i Norden. Denna dubbla frontställning, som blev bestående hos R., kan iakttas i »Fribytaren på Östersjön». Medeltidsberättelsen » Singoalla» (1857) är däremot fri från mera påtaglig religiös tendens. Nästa skönlitterära verk, »Den siste athenaren» (1859), är återigen starkt polemiskt, och angreppsmålen är även här prästerligt förmyndarbegär, dogmatisk trätlystnad, fanatism. Sin stora betydelse för de religiösa frihetssträvandena i Sverige fick romanen först på 60-talet, sedan »Bibelns lära om Kristus» (1862) gjort R:s namn känt och omdiskuterat. I detta arbete, som närmast skrevs 421 RYDBERG Viktor Rydberg. Fotografi från 1876. till försvar för lektor N. W. Ljungberg, sökte R. visa, att kyrkans läror om treenigheten och Kristi dubbla, gudomligmänskliga natur saknade stöd i bibeln. Enligt R. är den bibliske Kristus inte Gud utan människa, men ej den jordiska tillvarons syndfulla människa utan människan sådan som Gud tänkt henne; Kristus är »idealmänniskan», »den personliga människoidéen», »släktets urtyp», inkarnerad i Jesu jordiska gestalt. Den ortodoxa kristologien fann R. inte bara obiblisk utan också oetisk: först om Kristus fattades inte som en allvetande och allsmäktig Gud utan som en lidande och tvivlande medmänniska, kunde han vara mänsklighetens sedliga föredöme, som med sitt exempel visat vilka möjligheter till godhet och uppoffring människonaturen rymmer och påmint oss om vårt himmelska ursprung och mål. Mycket starkt framhöll R. det förnuftsvidriga i den kyrkliga treenighetsläran. Förnuftet betraktade han som en gåva från Gud; att bruka det inom gränserna för dess förmåga och att såsom oförnuftigt och osant förkasta 422