RÄTT lag, som härskar med oinskränkt giltighet överallt, varest samliv finnes, och varit rådande under de mest olika tidsperioder på de mest olika platser» (S. Christensen). Mot naturrätten opponerade under 1800-talet bl.a. den s.k. historiska skolan (K. v. Savigny, d. 1861, G. F. Puchta, d. 1846), som hävdade att r. »skapas och lever hos folket självt», varför intet gemensamt rättssystem kan finnas för alla kulturstadier eller nationer. Från helt andra utgångspunkter gick den dialektiska materialismen till storms mot naturrätten. För Karl Marx (d. 1883) liksom för senare företrädare för denna, t.ex. L enin (d. 1924), svarar den faktiskt givna r. mot den ekonomiska utvecklingen och tänkes vara en produkt av denna. Inom modern rättsfilosofi möter också flera andra riktningar. I viss anslutning till nykantiansk filosofi har t.ex. österrikaren Hans Kelsen (f. 1881) framställt en inflytelserik men livligt omstridd teori. Kelsen skiljer noga mellan r:s normsystem och etikens; det förra har enligt hans uppfattning rent hypotetisk form — innehåller föreskrifter för vad som skall ske under förutsättning att något likaledes angivet och definierat, t. ex. stöld, inträffar — men rymmer icke såsom etiken satser av imperativistisk karaktär. I senare svensk rättsfilosofi har den s. k. Uppsalafilosofien haft stort inflytande. Axel Hägerström (d. 1939), en av grundläggarna till denna, hävdade att de skilda värdepredikaten blott är känslouttryck. Han avvisade med skärpa naturrätten och företrädde en konsekvent rättsrealism: r. är enligt hans åsikt blott ett faktiskt genomfört regelsystem. Vilhelm Lundstedt (d. 1955) gjorde gällande, att lagstiftningens princip är att söka i samhällsnyttan, sådan varje tid tolkar den. Från Hägerström utgår även Karl Olivecrona (f. 1897), som i en rad arbeten analyserat rättsordningen och dess grundbegrepp och därvid särskilt framhävt rättssatsernas imperativa karaktär. Den rättsrealistiska ståndpunkten avgränsar sig emellertid inte bara från naturrätten utan också från former av s.k. rättspositivism, 427 vilka likaledes utgår från den »satta» r. men i denna ser ett uttryck för »allmänviljan», »statens vilja» e.d. Inom den filosofiska etiken har under senare decennier en omfattande diskussion förts om innebörden av värdepredikaten, bl.a. r:s. Åtskilliga tänkare ser i värdepredikaten överhuvud endast uttryck för känslor, varför de etiska omdömena blir teoretiskt meningslösa (så flera företrädare för den logiska empirismen, t.ex. i allt väsentligt Bertrand Russel (f. 1872), Rudolf Carnap samt tänkare som anknyter till Ludwig Wittgenstein (d. 1951), och för semantisk-logisk filosofi, t. ex. A. J. Ayer). Andra åter hävdar att ett eller flera värdepredikat har unik karaktär, vars innebörd gripes på intuitiv väg; rätt kan därvid endera bestämmas som ett sekundärt värdepredikat i förhållande till det goda (så t.ex. G. E. Moore, f. 1873) eller helt självständigt (så inom s.k. »deontological theories», uppslaget gavs av H. A. Prichard, d. 1947), andra företrädare är t. ex. C. D. Broad (f. 1887) och D. Ross íf. 1887). 3. Teologiskt. Den principiella synen på r. varierar hos olika konfessioner och tänkare. Den romersk-katolska kyrkan har främst genom Thomas av Aquino teologiskt motiverat naturrättsläran. Därtill talar den emellertid om en gudomlig rätt (jus divi num), som är en del av kyrkans väsen, och den har också i detalj utbildat en kyrkorätt. Den evangelisk-lutherska kyrkan har i regel accepterat Luthers lära om Guds två regementen, det andliga, i vilket genom ord och sakrament Kristus sändes till människornas frälsning, och det världsliga, i vilket Gud genom ordningar och stånd tvingar till tjänande av medmänniskor och särskilt genom överheten upprätthåller r. Luthers åskådning, som framfördes bl. a. i den viktiga skriften »Von weltlicher Obrigkeit» 1523, bygger främst på en tolkning av Rom. 13: 1—7, som av ålder ansetts vara den klassiska texten i Nya testamentet för frågor rörande staten och T., 1 Petr. 2:13 f. m.fl. ställen. Själv tillmätte Luther sin undervisning i detta stycke avgö- 428