rande betydelse — han hävdade bl.a. att ingen sedan apostlarnas dagar lärt så klart på denna punkt som han själy — och i stort sett har också hans åskådning blivit rådande intill våra dagar (se Andligt och världsligt regemente). Den kom efterhand också att influera de reformerta kyrkorn a, ehuru dessa också i anslutning till C a lvin talar om en gudomlig ordning för kyrkan, given i Nya testamentet. I detaljerna är emellertid Luthers lära om de två regementena oklar, och den har efterhand blivit föremål för omfattande diskussion och skilda tolkningar. Främst gäller debatten innebörden av Luthers åsikt att ratio, förnuftet, och lex naturae, den naturliga lagen, normerar r. Tvårikesläran, som redan tidigt fick en särpräglad variant i anglikansk teologi genom R. Hooker, har under senare tid erhållit ganska skilda utformningar. En radikal skillnad mellan ett kärlekens etos, som gäller den enskilde som privatperson, och en förnuftsmoral, som avser statslivet, gjorde bl.a. Fr. Naumann (d. 1919) och E. Troeltsch (d. 1923). En stark spänning mellan det sociala livets krav och det kristna kärleksbudet råder vidare inom den s.k. »Theologie der Schöpfungsordnungen» (Paul Althaus, W erner Elert, d. 1955, m.fl). Mot teorier, som mer eller mindre utpräglat gör gällande det sociala livets »Eigengesetzlichkeit» har å andra sidan från flera håll, inte minst som konsekvenser av svensk lutherforskning, viktiga invändningar riktats. 1930-talets tyska kyrkokamp och motsättningarna mellan kyrka och stat i ockupationsländerna under och efter andra världskriget har inspirerat till ett omfattande tänkande över temat kyrkan och r. Mot en radikal ordningslära, speciellt knuten till läran om folket — jfr t.ex. W. Stapels tes att tyska folkets lag vore liktydig med Guds lag för tyskarna — opponerade flera teologer inom den s.k. bekännelsekyrkan. En teologisk nyorientering, som syftar till ingenting mindre än att skjuta åsido hela den traditionella lutherska regementsläran, har utförts av Karl Barth. Det nya programmet innebär ett försök att härleda r. ur 429 RÄTT rättfärdiggörelsen inom ramen för en s.k. kristologisk etik; bidrag till utförandet av detsamma har getts bl.a. av den franske juristen Jacques Ellul. Den exeges av Rom. 13:1—7 och den skriftsyn i stort Barth framställer har emellertid starkt kritiserats från lutherskt håll. Ett annat uppmärksammat försök till en teori om r. har gjorts av Emil Brunner, som utifrån en analys av de nytestamentliga hustavlorna söker grundlägga en evangelisk naturrättslära. Principiellt kan sägas, att kristendomen har ett fundamentalt ansvar för r. och att kyrkan måste eftersträva att grundläggande kristna värderingar — respekt för människovärdet, en tjänande inställning till medmänniskor, gudstjänstlivets frihet 0.s.v. — ingår bland rättsordningens grundprinciper. Kyrkan kan verka för detta mål på skilda sätt — t.ex. genom predikan, framställningar till statsmakten från kyrkliga organ, bildande av opinion på skilda områden 0.s.v.; i vissa länders politiska liv verkar särskilda kristna partier eller kristliga s.k. »pressure groups» i syfte att tillvarataga kristna gruppers intressen och för att slå vakt om kristna värderingar på olika livsområden. — Ett särskilt problem är den kyrkliga lagstiftningen och kyrkorätten i speciell bemärkelse. Enligt evangelisk-luthersk syn står i dessa frågor flera möjligheter öppna. Utslagsgivande synpunkt bör vara att i varje tid den ordning och lagstiftning eftersträvas, som bäst gagnar kyrkan i hennes kallelse att till alla frambära ett oavkortat budskap om Kristus i lag och evangelium. Se även Kanonisk rätt, Kirkerett, Naturrätt, Stat og kirke. Litt.: H. Kelsen, Allgemeine Staatslehre (Berlin 1925); dens., Reine Rechtslehre (Leipzig— Wien 1934); A. Hägerström, Till frågan om den objektiva rättens begrepp (Uppsala 1917); dens., Socialfilosofiska uppsatser (Sthm 1939); /. Hedenius, Om rätt och moral (Sthm 1941); K. Olivecrona, Om lagen och staten (Lund 1940); dens., Lagens imperativ (Lund 1942); S. Christensen, Retsstaten (Slagelse 1911); dens., tillsammans med A. Dam och C. Lambek, Retsmoral i privatliv och statsstyre (Khvn 1916); A. Ross, Virke- 430