RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNST lighed og gyldighed i retslæren (Khvn 1934); dens., Om ret og retfærdighed (Khvn 1953); F. Castberg, Rettsfilosofiske grunnspörsmål (Oslo 1939); Th. Geiger, Debat med Uppsala om moral og ret (Lund 1946); G. del Vecchio, Lehrbuch der Rechtsphilosophie (2 ed., Basel 1951); Th. E. Hill, Contemporary ethical theories (New York 1950); J. Heckel, Lex charitatis. Eine juristiche Untersuchung über das Recht in der Theologie Martin Luthers (München 1953); G. Hillerdal, Gehorsam gegen Gott und Menschen. Luthers Lehre von der Obrigkeit und die moderne evangelische Staatsethik (diss. Lund 1954); P. Althaus, Theologie der Ordnungen (Gütersloh 1935); W. Elert, Das christliche Ethos (Tübingen 1949); K. Barth, Rechtfertigung und Recht (Zollikon— Zürich 1938); dens., Christengemeinde und Bürgergemeinde (Zürich 1946); J. Ellul, Le fondement théologique du droit (Neuchâtel—Paris 1946; i ty. övers. München 1948); E. Brunner, Gerechtigkeit (Zürich 1943); Die Treysakonferenz 1950 über das Thema »Gerechtigkeit in biblischer Sicht» (Genf 1951). G. H—I RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNST är ett typiskt utslag av den lutherska ortodoxien*. Det omfattande mässläsandet i den romerska medeltidskyrkan vid livets alla tillfällen ersattes på sätt och vis under 1600-talet av den lutherska ortodoxiens överväldigande intresse för specialiserade prediko- och bönegudstjänster. I Sverige infördes därför också i kyrkolagen 1686 särskilda bestämmelser om r. Den skulle äga rum så ofta lagmans- och häradsting inföll. I städer med ständigt ting skulle den äga rum i början av året i stadskyrkan, på landet i lämplig landskyrka eller å tingsplatsen. I hovrätterna skulle den ske vid sessionernas början i kyrkan. I kyrkohandboken infördes särskilda föreskrifter för denna gudstjänst. Genom kungl. brev 29/5 1754 blev r. obligatorisk för domare och övriga vid rättegången deltagande ämbetsmän. R. förekommer alltjämt före första session för året i härads-, rådstugu- och hovrätt, men deltagande i densamma är icke längre obligatoriskt. I Finland arbetade man under 1800-talet på att göra r. liksom senatspredikan lik en vanlig högmässa. Litt.: Rättegångsbalken: Kyrko-lagen af 1686 utg. av R. G. Mittag (Uppsala 1845); G. Wetterberg, Handbok i kyrkolagfarenhet (6 ed., Lund 431 1950); G. O. Rosenqvist, Det liturgiska arbetet i Finland efter skilsmässan från Sverige 1 (Åbo 1935). Å. A. RÄTTFÄRDIGGÖRELSE (grek. õðDixxiwot;, lat. justificatio), ett ursprungligen bibliskt, av Paulus präglat uttryck för frälsningen i betydelse av människans befrielse från syndens skuld. R. utgör ett kristet grundbegrepp. I reformationen blev läran om r. en huvudartikel och står ännu i dag i centrum av evangelisk trosåskådning. 1. I Nya Testamentet betyder rättfärdighet* den beskaffenhet hos människan, som gör henne skickad att bestå i Guds dom, och r. den akt varigenom denna beskaffenhet kommer till stånd. Jesus kräver av sina lärjungar, att deras rättfärdighet måste övergå de skriftlärdes och fariseernas (Matt. 5: 20), men antyder, att denna högre rättfärdighet är en gåva, som skänkes åt dem, som hungra och törsta därefter (Matt. 5:6). Då r. i evangelierna därtill förekommer i betydelse av »frikänna» såsom motsats till »döma skyldig» (Matt. 12:37) och »giva någon rätt», resp. »förklara någon rättfärdig» (Luk. 7:29), äro härmed de viktigaste synonymerna till r. i dess grundbetydelse angivna. I Apg. 13:38 f. sammanställes r. i betydelse av befrielse från det, varifrån människan ej kan frigöras, så länge hon står under Moses’ lag, med »syndernas förlåtelse». Hos Paulus förekommer r.-tanken icke som i evangelierna blott sporadiskt, utan genomtränger och uppbär hela hans åskådning, ehuru termen r. finnes, förutom två gånger i 1 Kor., blott i Rom. och Gal. Även Paulus använder r. i ovannämnda grundbetydelse av »förklara någon rättfärdig» (Rom. 2:13), »frikänna» i motsats till »döma skyldig» eller »fördöma», alltså i en från domstolarnas språkbruk hämtad betydelse. Människans r. kommer emellertid icke till stånd genom hennes uppfyllande av lagen. Positivt uttrycker Paulus detta så, att r. sker »av tro» eller »genom tro». Ty då alla människor äro syndare (Rom. 3:23), kan lagen, som innehåller Guds vilja, alls icke fullgöras av någon (Gal. 3: 10 ff.). Därför äro alla de som låta det bero av laggärningar under förbannelse. Och att ingen i kraft av lag blir 432