rättfärdig inför Gud har enligt Paulus uppenbarats genom profetordet Hab. 2:4: »Den rättfärdige skall leva av tro». Så står gent emot r. genom laggärningar r. av tro eller genom tro. Denna innebär en Guds nådesakt, varigenom Gud icke fäller sin dom över människan på grund av hennes prestationer, utan förklarar syndaren rättfärdig (Rom. 4: 5). Till skillnad från gärningsrättfärdighet kan man hos Paulus tala om trosrättfärdighet, så till vida som han menar, att Gud i r. räknar människan hennes tro till rättfärdighet (ib.). I enlighet med denna grundsyn är uttrycket »Guds rättfärdighet» (Šıxatooúv e05) hos Paulus åtminstone i vissa sammanhang att förstå icke som en Guds egenskap, varigenom han av oss kräver rättfärdighet, utan som en Guds gåva till oss: rättfärdighet från Gud (jfr Rom. 1:17). Utsagorna i Jakobs brev (2:20—26) om r. förutsätta tvivelsutan Paulus’ r.-lära och vända sig mot vissa konsekvenser, som kunde dragas därav, men träffar icke Paulus’ åskådning, då denne vänt sig mot gärningarna som r:s grund, men aldrig avvisat dem som trons frukt. På det sistnämnda lägger Jak. all vikt. 2. Dogmhistoriskt har Paulus’ r.-lära utövat ett oöverskådligt inflytande. Icke blott protestantisk, utan även romersk-katolsk r.- lära menar sig med visst fog kunna åberopa sig på Paulus. Rent formellt synes den katolska i sina äldre skikt (till omkr. 180) stå Paulus mycket nära. Man betonar med Paulus, att Guds nåd har avgörande vikt och att lagens verk äro avskaffade genom evangelium. Men man avvisar icke med Paulus gärningsfromheten över huvud, utan inskränker de lagens verk, som avskaffats genom evangelium, till de av den judiska lagen krävda. Man låter nåden kulminera i dopnåden, som befriar från de föregående synderna, och hänvisar den döpte till att med egna prestationer förvärva en rättfärdighet, som består i Guds dom. Härmed har judisk prestations-, förtjänst- och vedergällningstanke (jfr 1 Clem. 30:3; Hermas, Sim. V, 3:3) vunnit insteg på ett sätt, som är oförenligt med äkta paulinism. Tron är icke mera rättfärdiggörande, utan betyder un- 433 RÄTTFÄRDIGGÖRELSE derkastelse under en troslag (regula fidei). R. framställes som Guds slutdom på yttersta dagen över människans sedliga tillstånd (Barn. 15). I anslutning till paulinska formler och under bevarande av urkristen dopuppfattning har man redan i den tidigkatolska kyrkan låtit r. vara uttryck för en uppfattning, där den rena nådestanken fått träda tillbaka för en rättslig grundsyn. Under den närmast följande tiden intill Augustinus kommer icke någon teologisk bearbetning av r.-läran till stånd. Tillhörigheten till kyrkan och delaktigheten av dopnåden garantera frälsningen. Den i dopet skedda r. är en eggelse till en vandel, som står sig i Guds dom. Då man talar om r. genom tro, betyder tron underkastelse under den av kyrkan förkunnade sanningen. En så fattad »trosrättfärdighet» kan mycket väl stå samman med »gärningsrättfärdighet». Då den döpte ej bevarar ett tillstånd av syndfrihet, skiljer man mellan »förlåtliga synder» och »dödssynder», av vilka endast de senare utesluta ur kyrkan. Genom botprestationer finns förlåtelse även för dem. Hos Tertullianus föreligga ansatser till en ny syn på synd och nåd. Synden är något ofrånkomligt, och såsom stoiker fattar han nåden som ett kraftstoff, som »inspireras» i människan. Den i dopet skedda r. utgör icke blott utplånande av tidigare synder, utan förlåtelse och inspiration. Detta betyder emellertid icke, att den kristnes hela liv ställes under nåden. Prestations-, förtjänst- och vedergällningstanken dominerar alltfort. Tertullianus räknar med att människan såväl före som efter dopet har fri vilja, som genom nådens inspiration i dopet förstärkes till att fullgöra den rättfärdighet, som står sig i Guds dom. Först genom Augustinus ställes r. helt under nåden. Han förnekar nämligen viljans frihet och därmed människans förmåga att göra rättfärdighetens verk. Guds nåd (gratia) är en ovillkorlig betingelse för frälsningen, både såsom förekommande (praeveniens), verkande (operans) och hjälpande (cooperans) nåd. Genom den bli människans gärningar Gud behagliga. Hos Augustinus har r. så för första gången i dogmhistorien 434