RÄTTFÄRDIGGÖRELSE kommit att under nådens förtecken omspänna hela den kristnes liv. Dock kommer Augustinus’ r.-lära att i två hänseenden stå under avgörande inskränkningar. För det första har han icke helt frigjort sig från den föregående traditionen. Nåden fattar han liksom Tertullianus som en hyperfysisk kraft. R. i dopet bestämmer han i anknytning till Tertullianus som förlåtelse och inspiration, resp. andemeddelelse. Ehuru han talar om r. genom tro, är det ej fråga om paulinsk trosrättfärdighet, utan om en tro, som kvalificeras genom den övernaturliga kärleken (caritas). Meritumtanken är ej utmönstrad, ty Gud räknar i r. med förtjänstfulla gärningar, även om det till sist är sina egna, som Gud belönar. För det andra kommer predestinationen*, varpå hos Augustinus all vikt faller, att principiellt överflödiggöra r. Ty hos den av Gud till salighet förutbestämde verkar nåden oemotståndligt (gratia irresistibilis), och inför den har kyrkan med sina sakrament, ja, själva Guds uppenbarelse i Kristus intet att betyda. Medan predestinationen utgör centrum i Augustinus’ teologi, saknar hans r.-lära ytterst självständigt intresse. Den tidigare skolastikens r.-lära betyder trots bibehållandet av den augustinska inspirationstanken i mycket en återgång till den föraugustinska. Ande- eller nådeinspirationen fattar man som ett förstärkande av den fria viljan, som man i motsats till Augustinus hävdar. För den augustinska predestinationstanken har man ingen plats. Grundsynen är inställd på gärningsfromhet, prestation och förtjänst, varvid nåden principiellt tillbakasättes. Högskolastiken, främst representerad av Thomas av Aquino, har i sin habitus- eller informationsteori ett medel att på en gång hävda den mänskliga viljans frihet och den gudomliga nådens nödvändighet utan att reducera nåden till blott ett förstärkande av den mänskliga förmågan. Med Aristoteles räknar man med en naturlig »habitus» hos människan såsom inbegreppet av hennes naturliga sedliga förmögenheter. Till denna kommer genom nådens ingjutande (infusion) eller information en övernaturlig 435 »habitus». För att Gud, »den oskapade nåden», som på aristoteliskt vis fattas som den rena formen, skall förena sig med själen såsom materia, måste denna göras disponibel härför ytterst genom tillförande av gudomliga egenskaper, »den skapade nåden». Endast genom dess »information», d.v.s. därigenom att nåden tar verklig gestalt i människan, blir hon Gud behaglig. Denna information är ej att jämställa med tidigskolastikens inspiration av caritas i viljan, utan avser själens metafysiska väsen eller essens. Icke den fria viljans verk, utan vad som framgår ur den övernaturliga habitus är förtjänstfullt och Gud behagligt. Så kan man ställa r. helt under nåden utan att uppgiva den fria viljan och den meritoriska grundsynen. Under senmedeltiden går den metafysiska habitusläran till sin upplösning. I folkfromheten har den ingen möjlighet att göra sig gällande. Duns Scotus ansluter sig visserligen till den, men lär i enlighet med en augustinsk tradition viljans primat. N ominalismen (Occam) går till en principiell kritik av den. Nådens betydelse reduceras till att vara en hjälp åt den fria viljan och förläna en andlig karaktär åt dess förtjänstfulla verk. Av r. i biblisk mening finnes här intet kvar. Dock har nominalismen genom sin acceptationslära, som innebär, att Gud accepterar människans bristfälliga verk, som om de vore förtjänstfulla, på visst sätt förberett Luthers imputationslära. I restaurationskatolicismen (jfr Tridentinum sess. 6) söker man råda bot på den utgående medeltidens bristfälliga syn på r. utan att man lyckas tränga fram till en evangelisk förståelse. Försök ha gjorts att utjämna augustinism och thomism, men utvecklingen i stort har gått mot habituslärans dominans, utan att denna fått officiell katolsk sanktion. Luther" och reformationen går medvetet tillbaka till Paulus. Luther säger sig länge ha arbetat med att komma till klarhet över orden Dizaiooúvy Veoð (Guds rättfärdighet) i Rom. 1:17. Så snart han kommit till visshet om att de betyda icke den rättfärdighet, som Gud kräver, utan den, som Gud skänker (»rättfärdighet från Gud»), 436