har den evangeliska synen på r. och därmed den reformatoriska åskådningen kommit till genombrott hos honom. Den meritoriska grundsynen, prestationstanken, gärningsrättfärdigheten, den metafysiska och naturalistiska tolkningen av r. — allt detta är hos Luther övervunnet. Till skillnad från den gammalkyrkliga infusionen, den augustinska inspirationen, den högmedeltida informationen och den senmedeltida acceptationen fattar Luther r. som imputation, vilken innebär, att Gud av nåd icke tillräknar människan hennes synd, utan tillräknar henne Kristi rättfärdighet, då hon i tro omfattar Kristus. Bakom denna r.-lära ligger en ny syn på synd, nåd och tro. I sig själv är människan intet annat än syndare och förblir det även som rättfärdiggjord (simul justus et peccator). Nåden är icke ett hyperfysiskt kraftstoff, utan Guds barmhärtiga sinnelag, Guds hjärta, Kristus eller Gud själv. Och tron är icke bara försanthållande av en lära eller förtröstan till Guds nåd, utan ytterst Kristi närvaro hos människan (in ipsa fide Christus adest). R. genom tron allena (sola fide) innebär därför, dels att genom Kristi närvaro i tron hans rättfärdighet tillräknas oss (imputation), dels att vi genom Kristi närvaro få ett annat, nytt och rent hjärta (förnyelse) utan att detta kan åberopas oss till förtjänst. Dessa två: imputation och förnyelse bilda en enhet i Luthers r.-lära. Denna enhet har hos Melanchthon* sprängts. Till »locus de justificatione» (artikeln om r.) räknar han blott r. såsom imputation, medan han låter förnyelsen representera en därifrån skild linje i det kristna livet. För att markera r. såsom en objektiv, uteslutande gudomlig gärning tillgriper Melanchthon den forensiska synpunkten: r. är en Guds domshandling i himmelen (in foro coeli), varigenom han förklarar människan rättfärdig. Calvin* stegrar den objektiva synen på r., så att denna ytterst kommer att sammanfalla med predestinationen. Ortodoxien följer i fråga om r., liksom i många andra hänseenden, icke Luther utan Melanchthon. Den forensiska synen på r. kommer att dominera. R. jämte försoningen bildar visserligen en huvudartikel, 437 RÄTTFÄRDIGGÖRELSE men kommer samtidigt att ingå som ett led i läran om nådens tillägnelse (gratia applicatrix). Därmed förberedes pietismens syn på r. I intresse att ställa r. i relation till det personliga livet låter pietismen r. ingå som ett moment i omvändelsen. I den pietistiska omvändelseteologien finner up p 1y sningen de krav på moralisk förbättring, som Gud vid r. av människan har att taga hänsyn till. 1800-talets restaurationsteologi söker på olika sätt återgå till reformationens r.-lära utan att helt lyckas. För nutida ev.-luthersk teologi har det varit en angelägenhet att tränga bakom lutherdomens r.-lära, som i stort sett varit bestämd av Melanchthon, till Luthers egen syn på r., enär denna utgör en hittills oöverträffad tolkning av evangeliet. 3. Dogmatiskt, d.v.s. i ett systematisktteologiskt sammanhang, får r. olika innebörd, om den — som hos Luther — behandlas såsom något hela det kristna livet omfattande eller om den — som hos Melanchthon — fattas såsom blott en — om än aldrig så viktig — akt bland en serie andra akter eller som ett led i »gratia applicatrix» eller nådens ordning*. Även i evang.-luth. teologi, där r.-läran utgör en huvudartikel, har man i mycket ringa utsträckning lyckats framställa r. så, att den framstår som något hela det kristna livet omfattande och allt annat däri överskuggande och bestämmande. Vanligen har r. fått en — låt vara framskjuten — plats vid sidan av andra moment i det kristna livet. En huvuduppgift för nutida dogmatiskt arbete är att framställa r. så, att den blir ett samlande uttryck för evangeliets hela livet omfattande rikedom. Se även Frelse, Helgelse, Nåd, Nådens ordning, Rättfärdighet. Litt.: W. Michaelis, Rechtfertigung aus Glauben bei Paulus (i Festgabe für Adolf Deissman zum 60. Geburtstag, Tübingen 1927); E. Lohmeyer, Grundlagen paulinischer Theologie (Tübingen 1929); A. Ritschl, Dic christliche Lehre von der Rechtfertigung und Versöhnung dargestellt 1—3 (Bonn 1870—74); O. Scheel, Die Kirche im Urchristentum (Tübingen 1912); dens., Zu Augustins Anschauung von der Erlösung durch Christus (Theologische Studien und Kritiken 1904); dens., 438