och segerrik» (Sak. 9:9). Han skall skaffa Israel dess rätt och skapa rätt i folket: »I ditt folk skola alla vara rättfärdiga, evinnerligen skola de besitta landet» (Jes. 60:21). Gud är den ende i egentlig mening rättfärdige (Jes. 45:21), »du är rättfärdig, men vi måste blygas» (Dan. 9:7). Men detta hindrar inte att människorna uppdelas i rättfärdiga och gudlösa. De som höra Gud till, bekänna sig till honom och vandra efter hans rätter, äro »rättfärdiga», de andra orättfärdiga, gudlösa, syndare. Särskilt i Psaltaren finna vi mångahanda uttryck för denna motsättning. Här skiljes mellan fromma och gudlösa (1:5 f.), de gudlösa hata de rättfärdiga och stämpla mot dem (34:22, 37: 12). Men Gud beskyddar de rättfärdiga (5:13, 7:9 ff), uppehåller dem (37:16), är deras värn (37:39), hans ögon äro vända till dem (34:16). Gud är hos de rättfärdiga (15:5) och välsignar dem (37: 25), de skola ärva landet (37: 29). Ofta lida de visserligen betryck, ja, de äro de betryckta, men till sist frälsar Gud dem. De rättfärdiga prövar han, de orättfärdiga hatar han (11:5). Därför skola de rättfärdiga glädja sig (32: 11, 33: 1 o.s. v.). I Ordspråksboken påträffa vi också samma motsättning men här i ett mindre, borgerligt format. Däremot är problemet om Gud och rätten med skärpa ställt i Jobs bok, som såsom motto kunde ha orden från Jer. 12: 1: » Herre, om jag vill gå till rätta med dig, så behåller du dock rätten. Likväl måste jag tala med dig om vad rätt är. Varför går det de ogudaktiga sä väl?» I senjudendomen spelar distinktionen mellan de rättfärdiga och de gudlösa en stor roll. De rättfärdiga äro de som taga Guds ord och lagen på allvar. Om människan vill, kan hon också gå rättfärdighetens väg, hålla lagen och så bli rättfärdig. Detta betyder emellertid inte att man lär syndfrihet. Utan nåd och bot kan inte världen existera. Inte heller betyder det, att rabbinerna utan vidare skilja människorna i rättfärdiga och gudlösa. I själva verket äro de i sin människosyn ganska realistiska och räkna med många mellanstadier. I den hellenistiska judendomen kan man vid sidan av arvet från 441 RÄTTFÄRDIGHET G. T. också iakttaga inflytanden från grekiskt tänkesätt. Där är r. ofta en dygd bland flera, ibland en av två — r. och fromhet — ibland en av fyra »kardinaldygder», vishet, r., besinningsfullhet, mod. Även i N. T. märkas spår av grekiska tankar., t. ex. Fil. 4:8, där läsarna manas att tänka på »vad sant är, vad värdigt är, vad rätt, vad rent är ...… ja, allt vad dygd heter», eller Tit. 2:12: »... att leva tuktigt och rättfärdigt och gudfruktigt». Men mycket starkare är arvet från G.T. Det röjer sig t. ex. när det talas om rättfärdiga och orättfärdiga (Matt. 5:45), »rättfärdigt blod» (Matt. 23:35), den rättfärdige Abel (Matt. 23: 35) eller Lot (2 Petr. 2:7), profeter och rättfärdiga (Matt. 13: 17) eller när det heter om Sakarias och Elisabet, att de båda voro »rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt efter alla Herrens bud och stadgar» (Luk. 1: 6). Men de samtida judiska mönsterfromma, de som särskilt vinnlade sig om »den rättfärdighet, som kommer av lagen» (Rom. 10: 5), utsättas av Jesus för en våldsam kritik. De äro blott utvärtes rättfärdiga (Matt. 23:28), de öva sin r. för att bliva sedda av människorna (Matt. 6:1). Om inte lärjungarnas r. övergår deras, komma de icke in i Himmelriket (Matt. 5:20). De rättfärdiga äro icke de som »mena sig själva vara rättfärdiga» (Luk, 18:9) utan de ödmjuka, som göra bot och som tro. Den botfärdige publikanen gick hem »rättfärdig mer än» fariséen (Luk. 18:14). Så kan rättfärdig rent av bli synonym med lärjunge, den som gjort bot och fått syndernas förlåtelse. I domen kastas de som gjort orätt i den brinnande ugnen medan de rättfärdiga lysa som solen (Matt. 13: 43). I den apostoliska förkunnelsen står det fast, att Gud är rättfärdig (Rom. 3:4 f.) och att alla människor äro syndare (Rom. 3:10f.). Kristus är den Rättfärdige (Apg. 7:52), som rättfärdig led för orättfärdiga (1. Petr. 3:18). Den enda möjligheten till frälsning är då, att Gud själv skapar den r., som människan icke har och icke kan taga sig. Särskilt har Paulus utvecklat denna tanke. Se vidare Rättfärdiggörelse. 442