S SABBAT. 1. Sabbatens ursprung. Den israelitisk-judiska s:s ursprung har man ofta härlett från den fornbabyloniska religionen, i vilken shaba'ttu eller um nuh libbi, dagen för hjärtats tröstande, firades varje fullmånad, d. v.s. den 14 eller den 15 dagen i den av månens skiften bestämda månaden. Men denna härledning kan dock inte hålla streck. Det finns inte ett enda ställe i G.T., vilket förenar s. med fullmånaden. Redan i den s. k. Förbundsboken, som representerar den israelitiska lagens äldsta avlagring, heter det: »men på sjunde dagen skall du hålla vilodag» (2 Mos. 23: 12). Även tili innehållet skiljer sig G.T:s s. från den babyloniska shabattu’n. Då den förra har varit festfröjdens ljusa dag, var den senare den magiska fruktans och försoningens dystra dag. Enligt G. T:s enhälliga vittnesbörd (se utom dekalogen även Hes. 20:10; Neh. 9:14) har s. sin utgångspunkt i den uppenbarelse som Moses förmedlade. S. nämnes tidigast i G. T. i sammanhang med Moses. Namnet s. kan ha kommit utifrån, men till innehållet var G. T:s s. en ny skapelse. 2. Sabbatsbudets ursprungliga innehåll. S:sbudet har en fast plats i dekalogen; det är det enda rent kultiska budet i den etiska Jahvereligionens grundlag. S:s helgande betydde otvivelaktigt att den tillägnades Jahve. Den var sjunde dag återkommande vilodagen var Jahves dag och förbundets tecken. Då omskärelsen och s. i den efterexilska judendomen betraktades som förbundets förnämsta tecken, var det inte fråga om nya ting, utan om ett återvändande till det förbund Gud hade gjort genom Abraham och Moses (se 2 Mos. 31:13, 16). Det från Egyptens träldomshus förlossade gudsfolket skulle tillägna Jahve den sjunde dagen, för att 445 genom denna heliga rytm ära sin befriare. Att Jahves dag blev också den nödställda nästans dag var en konsekvent slutsats av den etiska Jahve-monoteismen. Att undvika arbetet var intet självändamål. I sig var det ett kultiskt beteende, vilket även beredde rum för särskilda religiösa sammankomster och festligheter. Så var det i äldre tider vanligt, att man under s. reste till präster och andra gudsmän (2 Kon. 4:23). Av arbeten som borde stå stilla på s. nämnas särskilt plöjning, skörd och handel (2 Mos. 34:21; Am. 8: 5), men s. belastades inte med någon lagkasuistik. S. hörde till de glada festerna i Israel (Hos. 2:11), som skulle vederkvicka alla av arbetet betungade. 3. Sabbaten i judendomen. I den efter exilen utbildade judendomen erhöll s. en mycket central ställning i tvenne avseenden. Å ena sidan blev s. den synagogala gudstjänstens veckohelg som regelbundet firades såväl i Palestina som också i hela den judiska diasporan. Å andra sidan utgjorde s:s-budets noggranna uppfyllelse en avgörande del av den judiska lagfromheten. S:s helgande är ett tecken mellan Jahve och folket, »för att man må veta att jag är Herren, eder Gud» (Hes. 20:20). S. är fortfarande en glädjedag, »din lust» (Jes. 56:13), men under den förutsättning »att du icke på min heliga dag utför dina sysslor». Den negativa sidan av s:s-budet, dess förbud att utföra sysslor, kommer allt starkare fram. Det altruistiska draget blir sällsynt. Samtidigt stärkes s:s kultiska betydelse. S. blir en av de festdagar vid vilka speciella offer böra frambäras i templet (Hes. 46: 1—12; 4 Mos. 28: 9—10). I den riktning inom senjudendomen, som behärskas av den fariseiska fromhe- 446