SADDUKÉERE ten, erhöll s. ett stegrat religiöst värde. De skriftlärde uppräknade alla de slag av arbeten, vilka voro förbjudna på s. och fingo så fram 39 olika sysslor, som alla hade flera specialfall. Man fick på s. bara gå 2.000 alnar, ungefär en kilometers väg. Då man på s. fick uträtta endast de av den yttersta livsnöden dikterade sysslorna (se Matt. 12:1—8; Luk. 13: 14—16), måste man göra de även på s. nödvändiga hemarbetena redan på förhand, på s:s tillredelsedag (Mark. 15:42). Utan tvivel utgjorde s. en av den judiska lagens tyngsta bördor; den indelade också folket i två grupper, de fromma, som helga s., och syndare, som inte vilja eller kunna hålla s., och således icke »stå fast vid mitt förbund» (Jes. 56: 6). 4. Jesu förhållande till sabbaten. S. spelade i Jesu liv så viktig roll att man kan säga, att den från första början utstakade hans mot korset riktade väg (Mark. 3:6). Att Jesus regelbundet besökte synagogans gudstjänst på s. (liksom templet vid dess fester) var för honom en naturlig sak. Ännu större positiv betydelse hade s. för Jesus därigenom, att synagogorna gåvo honom (såsom senare Paulus och andra apostlar, Apg. 15:21) en ypperlig plattform för evangeliets förkunnande (Luk. 4: 16—22). Men när Jesus vid dessa besök även i övrigt uppfyllde sin messianska kallelse, botade de sjuka och drev ut demoner, råkade han i en oförsonlig konflikt med den officiella judendomens representanter, som ansågo, att varje yrkesmässigt arbete, även det goda verket, betydde s:s-budets överträdelse. Då Jesus förkunnade, att s. blev gjord för människans skull och icke människan för s:s skull (Mark. 2:27) och då han målmedvetet ville göra gott och rädda liv på s., stod han inte i strid med det ursprungliga s:s-budet, men väl med de äldstes fäderneärvda stadgar, som hade givit det tredje budet en lagisk och det levande livet förkvävande tolkning och som för honom voro endast människobud. 5. Den kristna kyrkan hade i längden ingen användning för den fördärvade s:s-dagen. Ehuru de judekristna icke ville bryta mot s. (Matt. 24:20), hade just i deras krets en ny veckohelg uppkommit, den på (s:s-) 447 veckans första dag fallande Herrens dag (se Söndag). »När sabbaten hade gått till ända» den lördag då Jesus vilade i graven, och när den första veckodagen, dagen för Jesu uppståndelse hade grytt (Matt. 28: 1), hade en ny sjunde dag, helg- och vilodag, kommit till. I Kol. 2:16 uppmanar aposteln Paulus de kristna att intaga en fri ställning såväl till den judiska nymäånadsfesten som också till sabbaten. Helgdagarna äro även skiljemärken mellan de olika religionerna. En kristen denomination, de s. k. Sjundedagsadventisterna (se Adventister), har dock inte godkänt den utveckling från s. till söndag som hela den övriga kristenheten har följt, man står här fast vid den judiska s:s-dagen. Litt.: J. Meinhold, Sabbat und Woche im A. T. (Göttingen 1905); P. Cotton, From sabbath to sunday (Bethlehem, Pa., 1933); A. T. Nikolainen, Pyhäpäivä Vanhassa ja Uudessa Testamentissa (Helgdagen i G.T. och N.T., i Vartija 1939). A. T.N. SADDUKÉERE (eller sadducéere), jødisk gruppe på Jesu tid, omtalt i N. T., hos den jødiske historieskriver Josefus og i rabbinske skrifter. Vi har ingen kilder hvor s. selv kommer til orde, slik at vår viten om dem er begrenset og usikker. Navnet er antakelig avledet av personnavnet Sadok; etter en nokså usikker hypotese betegner det dem som tilhengere av det sadokidiske presteskap (jfr. 2. Sam. 8: 17; Esek. 40: 46 o.s. v.). Vi vet ikke noe om gruppens oppkomst og organisasjon. S. skal ha fått en dominerende innflytelse under hasmonéerfyrsten Johannes Hyrkan (134—104 f. Kr.) og beholdt den under Alexander Jannæus (103—766 f. Kr.). Sikkert torde være at s. mest tilhørte det høyere presterskap og det lege aristokrati, mens de ikke hadde tilslutning i folkets brede lag. Under den jødiske oppstand og senere, etter Jerusalems fall år 70 e. Kr., mistet s. sin betydning. Motsetningen mellom s. og fariseere* hadde en sosial bakgrunn og kunne også innvirke på politikken. Men prinsipielt og ideologisk gjaldt striden tolkningen av loven. Også s. hadde sine skriftlærde, men de forkastet den muntlige overlevering som 448