nådegåva och kyrkans enhet oupplösligt höra samman. S. äro synliga tecken, »liksom ett synligt ord», men de realiteter, som medelst dem av Guds Ande skänkes åt de troende, äro av andlig och osynlig art. Olika åsiktsriktningar under medeltiden åberopa sig på Augustinus’ uttalanden om s. Men den av honom även beträffande s:s verkan tillämpade predestinationstanken skjutes undan, varigenom läran om s. såsom effektiva bärare av nåden vinner ökat inflytande och växer ut till den allmänkatolska uppfattningen, att s. på ett fördolt sätt »innehålla» nåden. Medeltidens skolastik ägnar s. en systematisk behandling. Antalet s. fixeras till sju, nämligen dopet, konfirmationen, nattvarden, boten, den sista smörjelsen, ordinationen och äktenskapet. S. bestämmas såsom tecken, vilka beteckna och medföra nåden, signa efficacia gratiae. Olika meningar göra sig dock gällande om huru tecknet och nåden förhålla sig till varandra. Enligt franciskanerna utgå nådesverkningarna direkt från Gud och strömma in i själen samtidigt med s:s åtnjutande. Thomas hävdar däremot, att de gudomliga krafterna direkt innebo i de sakramentala tecknen och passera genom dem som genom kanaler. S. verka enligt skolastiken genom själva handlingen som sådan, ex opere operato, vilket skall utsäga, att deras effekt ej förorsakas av den troendes disposition utan av Guds kraft. Då kravet på tro hos mottagaren begränsas till fordran, att denne ej befinner sig i dödssynd och ej framhärdar i medveten otro beträffande s:s mening, kommer formeln »ex opere operato» i realiteten dock att betyda, att s. ofelbart skänka människan den rättfärdiggörande nåden, om dessa hinder ej föreligga. Den grekisk-ortodoxa kyrkan har i s:s-läran i huvudsak närmat sig den romerska, dock utan motsvarande fasta dogmatiska formuleringar. Från slutet av 1200-talet räknar man efter romerskt föredöme allmänt med sju s. Vid sidan av s. känna dessa båda kyrkosamfund talrika sakramentalier, heliga föremäål och handlingar, som förekomma an- 453 SAKRAMENT tingen i förbindelse med s. eller självständigt. Handlingarna utgöras av exorcismer och benediktioner (se Benediksjonshandlinger, Eksorcisme, Invigningar). Invigda föremål, som betecknas som sakramentalier äro t.ex. vigvatten, ljus och bilder. Enligt en vanlig uppfattning framhävde Luther vid sin kritik ay den romerska s:s-läran ordet på s:s bekostnad. Denna åsikt bygger dock på en radikal feltolkning av ordets innebörd hos Luther. För honom är ordet liktydigt med evangeliets budskap, vilket frambäres såväl genom ordets förkunnelse som genom s. (jfr Augsb. bek., art. 5: »Genom ordet och s. såsom genom medel skänkes den helige Ande»). Genom s. likaväl som genom förkunnelsen möter människan budskapet om Kristus, och hon vinner rättfärdighet inför Gud, då hon tror på s., d. v.s. på evangeliet. Luthers kritik av den romerska s:s-läran beror icke på att han skattar s. mindre högt utan på hans nya förståelse av rättfärdiggörelsen. Enligt skolastisk åskådning ingjutes genom s. rättfärdigheten hos människan såsom en real, psykisk kvalitet, som Gud verkligen kan erkänna såsom rättfärdighet. För Luther står det däremot fast, att den rättfärdighet, varmed människan kan bestå inför Gud, alltid är en »främmande» rättfärdighet, Kristi rättfärdighet, som tillräknas människan, då hon i tro tar emot förkunnelsens och s:s budskap om Kristus. Evangeliets löfte blir för Luther det konstitutiva i s. Medan romersk teologi med en aristotelisk distinktion skiljer mellan s:s form eller det konsekrerande ordet, som garanterar dess giltighet och effektivitet, och dess materia, som utgöres av den yttre riten, talar därför Luther i stället om löftesordet och dess stadfästelsetecken. Gentemot Luthers framhävande av s. som nådemedel, genom vilka Kristus själv träder människan till mötes, ställer Zwingli sin utpräglat symboliska uppfattning, enligt vilken s. äro förpliktande åminnelse- och bekännelsetecken utan kraft att befria samvetet. Calvin och med honom den reformerta kyrkan går en medelväg genom sin lära, att Kristus verkligen är närvarande i 454