SALMEDIGTNING s., fastän blott på ett andligt sätt och blott för de troende. Real gemenskap kommer enligt Calvin till stånd därigenom, att själen genom tron lyftes upp till himmelen, där Kristus sitter på Guds högra sida. För Luther ligger däremot tonvikten på att Gud i Kristus verkligen stiger ned till oss. För Calvin liksom för den romerska kyrkan bli s. ett medel för människans uppstigande till Gud. De evangeliska kyrkorna räkna blott med två s., dop och nattvard, emedan endast dessa instiftats av Kristus. Luther betraktar i sina tidigare skrifter (liksom Augsburgska bekännelsen) boten som ett tredje s., men utesluter den senare från s:s antal, därför att den ej är förbunden med något »tecken». Dogmatiskt. Nutida lutherskt kyrkoliv präglas av en återupptäckt av s:s betydelse, som i hög grad sammanhänger med en djupare förståelse inom teologien av Luthers syn på s. Man framhåller visserligen, att evangeliet om syndernas förlåtelse, som frambäres genom s., är detsamma, som ljuder i förkunnelsen. S. meddela ej någon speciell nåd utöver den som tillsäges människan i ordet. Men genom s. framhäves ordets karaktär av handling i nuet och dess hänvändelse till den enskilde, vilken genom s. samtidigt inlemmas i församlingens gemenskap. Såsom »kroppsliga» akter betyga s., att Guds ord med löfte och krav vänder sig till hela människan såsom kropp och själ. Med dessa synpunkter anges icke blott en psykologisk motivering för s:s betydelse. S:s förvaltning måste stå vid sidan av ordets förkunnelse på grund av evangeliets budskapskaraktär. I budskapet om Kristus finns aldrig ett ord, som icke tillika är gärning, men heller aldrig en gärning, som är utan ordet. Först i enheten av ord och handling, av förkunnelse och s. är därför kyrkans budskap tillstädes i sin fulla innebörd. . Två grundläggande trostankar ligga bakom en luthersk syn på s:s innebörd och bruk, tron på skapelsen och tron på fulländningen, eskatologien. S. äro uttryck för Skaparens gåva till människan genom Kristus, varigenom hon insättes i den rätta, skapelseenliga relationen till Gud. Trons mottagande av Kristus i s. innebär delaktighet i 455 frälsningen från det ondas välde och förnyelsen av skapelsen, som tog sin början med Kristi jordeliv men vars fulla förverkligande tillhör den kommande världens seger. Se även Dåb, Bod, Guds ord, Konfirmation, Kyrkliga vigningar, Nattvarden, Nådemedel, Den siste olje, Äktenskapet. Litt.: Se litteraturen till Nådemedel samt dessutom Den nya kyrkosynen (Lund 1945); V. Vajta, Die Theologie des Gottesdienstes bei Luther (diss. Lund, Sthm 1952); G. L. Hahn, Die Lehre von den Sakramenten in ihrer geschichtlichen Entwicklung innerhalb der abendländischen Kirche bis zum Konzil von Trient (Breslau 1864); M. Kähler, Die Sakramente als Gnadenmittel (Leipzig 1903); M. Scheiner, Die Sakramente und Gottes Wort (Leipzig 1914); J. Braun, Sakramente und Sakramentalien. Eine Einführung in das Römische Rituale (München 1922); A. M. Landgraf, Dogmengeschichte der Frühscholastik 3. Die Lehre von den Sakramenten 1—2 (Regensburg 1954—55); P. Bail, Die Haupttypen der neueren Sakramentslehre (Leipzig 1926); W. M. Clow, The Church and the sacraments (London 1923); C. Stange, Die Lehre von den Sakramenten (2 ed., Gütersloh 1927); O. C. Quick, The Christian sacraments (London 1927); K. Barth, Die Lehre von den Sakramenten (i Zwischen den Zeiten 1929); O. Fricke, Die Sakramente in der protestantischen Kirche (Tübingen 1929); A. L. Lilley, Sacraments (London 1928); P. Schindler, Sakramenterne i den katholske kirke (Khvn 1934); N. M. Plum, Om sakramenterne (Aarhus 1934); H. T. Kerr, Christian sacraments (Philadelphia 1944); E. Metzke, Sakrament und Metaphysik (Stuttgart 1948); W. Jetter, Die Taufe beim jungen Luther. Eine Untersuchung über das Werden der reformatorischen Sakraments- und Taufanschauung (Tübingen 1954). V. Lm SALMEBOK, se Psalmbok. SALMEDIGTNING. (Salme, af græsk fauç strengespil, sang til strengespil). Universelt bruges ordet om G. T.-lige salmer (se Salmernes bog), i spec. nordisk sprogbrug er salme den omfattende betegnelse for kirkelig sang. Grænserne mod på den ene side hymne*, på den anden side åndelig vise (Ef. 5: 19) er flydende. Naturligt falder det ved salme at forstå den efterreformatoriske, først og fremmest lutherske, gudstjenestesang på modersmålet til adskillelse fra den gammelkirkelige 456