diktarna. Den förre, en betydande lyriker, har författat ett flertal originalpsalmer, som dock stå närmare den religiösa dikten än den traditionella psalmen. Takolander, framstående främst som översättare och bearbetare, kom församlingens språk och känsla närmare. Psalmboksrevisionens sista skede, 1933— 43, har icke att uppvisa någon mer betydande nydiktning. Joel Rundts insatser och M. von Bonsdorffs psalmer för biskops- och prästvigning böra nämnas främst. Litt.: V. 7. Rosenqvist, Runebergs insats i arbetet för åstadkommandet af en ny svensk psalmbok i Finland (i Skrifter utg. av Sv. litt.-sällsk. i Finland 62, Helsingfors 1904); dens., Lars Stenbäcks psalmboksarbete (i Skrifter utg. av Sv. litt.-sällsk. i Finland 105, Helsingfors 1912) ; dens., Z. Topelius’ psalmdiktning (i Skrifter utg. av Sv. litt.-sällsk. i Finland 137, Helsingfors 1918); dens., Vår svenska psalmbok (Borgå 1919); K. Hallio, Suomalaisen virsikirjan uudistus (Fin. kyrkohist. samf. handl. 23, Helsingfors 1928); dens., Suomalaisen virsikirjan virret (Fin. kyrkohist. samf. handl. 40, Helsingfors 1936); P. J.I. Kurvinen, Suomen virsirunouden alkuvaiheet. V:een 1640 (Suomalaisen kirjallisuuden seuran toimituksia 180, Helsingfors 1929); A. Voipio, Virsiemme synty ja olemus (Borgå 1940); O. Kurvinen, Vanha virsikirja. V. 1701 suom. virsikirjan synty ja sisällys (diss. Helsingfors 1941); J. Rundt, Vårt nya psalmboksförslag (i Svenskt kyrkoliv i Finland 1943, Helsingfors 1942); O. D. Schalin, Kulthistoriska studier till belysande av reformationens genomförande i Finland 1—2 (i Skrifter utg. av Sv. litt.-sällsk. i Finl. 305, 313, Helsingfors 1946—47); G. O. Rosenqvist, Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider (Lund 1946; den finska ed., Suomen kirkon murrosaikoja, Helsingfors 1952, behandlar utförligare den finska psalmboken); L. Pohjanpää, Viides suomalainen virsikirja (Helsingfors 1948). G. O. R. Island. När reformationen genomfördes på Island (mitten av 1500-talet), fanns där en blomstrande religiös diktning, som fötts redan samtidigt med kristendomens införande, delvis med den forna skaldediktningen som förebild. Dessa dikter lämpade sig ej för sång, innehållet var också katolskt och rörde sig oftast om Maria och helgonen, mera sällan om korset och Kristus. På deras grund kunde luthersk psalmdiktning (här förkortat 465 SALMEDIGTNING p.) därför ej bygga. De ansatser till katolsk p., som märkas i början av 1400-talet, voro undantagsföreteelser, ännu mera än i grannländerna. Reformatorerna hade därför ingen annan utväg för anskaffande av sångbara, renläriga texter än att översätta utländska psalmer. Dessa första, lutherska psalmer kunna dock knappast räknas till isländsk litteratur: Innehållet var ju importerat och dräkten (språk och metrik) mycket bristfällig. Man översatte från danska, tyska och latin och hade därvid många svårigheter att övervinna. Översättarna — de första lutherska biskoparna — voro nog bättre teologer än skalder. Men folket ägde ett gammalt språk och litterära anor, en högt utvecklad skaldetradition. Det kunde inte acceptera en diktning, där språket var uppblandat med främmande ord och hävdvunna, poetiska regler våldförts. Spänningen mellan den gamla, populära, världsliga diktningen och den nya, lutherska p. fick ett märkligt resultat: Höjdläget i Islands litteratur på 1600-talet utgöres just av p. Med den nitiske och begåvade Hólar-biskopen, Guðbrandur Þorláksson* (d. 1627), inledes p:s blomstringstid, fastän han själv ej var någon större diktare. Han förstod att mera vinnlägga sig om den yttre formen för sådant, »som Gud och hans lov tillhör», än för »världsliga visor och andra onyttiga dikter», som han skriver i sitt märkliga förord till psalmboken av 1589. Med den boken vinner isländsk p. en erkänd plats i landets litteraturhistoria (jfr Psalmbok, Island). Guðbrandur försöker också med sin » Vísnabók» 1612 göra den världsliga diktningen rangen stridig. »Vísnabók» är en väldig diktsamling, där acceptabla katolska och världsliga dikter äro upptagna jämte nya, andliga, som formellt hade den världsliga diktningen till mönster. Dräkten var världens, men innehållet Guds. Allt detta fick viktiga följder. Men en självständig, världslig diktning blev ingalunda utrotad. På 1600-talet producerades bl. a. omfångsrika psalmcyklar, vilka som regel voro versifierade översättningar av tyska uppbyggelseskrifter. En stor del av detta sekels diktning 466