SALMEDIGTNING är av ringa värde, men det bästa står på en hög nivå, främst då »50 Passionspsalmer» av Hallgrímur Pétursson" (1614—1674). Han är ej endast den lutherska ortodoxiens störste diktare på Island, utan står i främsta ledet bland landets diktare i alla tider. Passionspsalmerna trycktes först i Hólar 1666, sedan ha de utkommit oftare än någon annan isländsk bok, i medeltal med 5 års mellanrum, inalles c:a 60 upplagor. Man har kallat dem »den kristna Hávamál», då deras rötter stå lika djupt i det nationella, litterära arvet som i kristendomens tankevärld. De utgöra en mediterande utläggning av Kristi pinas historia, genomvävd av träffsäkra varningar och råd, andlig och världslig livsvisdom, varma böner och djup tillbedjan. Barnslig innerlighet och enfald går hand i hand med tankens djup och skärpa, trons orubbliga visshet och trösterika glädje med formsnillets framställningskonst. Detta har givit Passionspsalmerna det främsta rummet bland isländska andaktsböcker i nära 300 år. Den andre store psalmdiktaren är den av unitarismen influerade Matthías Jochumsson (1835—1920), en av de mest produktiva och begåvade diktarna i Islands historia. Utom religiöst färgade dikter har han även skrivit många egentliga psalmer, vilka i regel också äro stor dikt, ej minst därför att de återspegla ofta hårda inre strider. Litt.: C. Rosenberg, Nordboernes aandsliv fra oldtiden til vore dage 3 (Khvn 1885); A. Möller, Hallgrímur Péturssons Passionspsalmer. En studie over islandsk salmedigtning fra det 16. og 17. aarhundrede (Khvn 1922); dens., Islands lovsang gennem tusind aar (Khvn 1923); M. Jóns- son, Hallgrímur Pétursson, æfi hans og starf 1—2 (Reykjavík 1947). S.J. B. Norge. Inntil 1814 er s. i Norge nærmest en geografisk begrenset del avy den felles dansk-norske s., som ikke kan utskiftes. I Norge kjennes dog ingen s. på reformasjonstiden, mens luthersk salmesang omtales i 1528. Interessen spores fra begynnelsen av 1600-tallet (Jens Bjelke, Niels Paasche), enkelte forsøk i folkevisestil forekommer sammen med de tradisjonelle typer, men under innflytelse av A. C. Arr ebo (Trondheim 1618—22) og nyere forbilder seiret det regel- 467 rette metrum, ofte med anvendelse av verdslige melodier, og århundrets siste del ble også i Norge barokkens blomstringstid. Representanter: Peder Svegning, N. S. Chronich, Anders og Hans Bernhoft, Samuel O. Bruun, Iver Brinch (London) og Petter Dass*, som dikterisk nådde høyest. Blant de mange diktere var også en lekmann, Peder Offvid, og den første kvinnelige dikter i Norge, prestekonen Dorothe Engelbretsdatter. 1700-tallet fortsatte med samme stilmønstre, senere med impulser fra Brorson*. Verd å nevnes er prestene Marcus Volquartz, Thomas von Westen, Henrik Wemmeløw, og nā flere lekfolk, Ingeborg Grytten, Joh. Heitmann, Birgitte Kaas, Tarald Gaupen, Thomas Falster og Niels O. Svee. En lettere tone har opplysningstidens diktere, Claus Frimann og Jens Zetlitz, dog er Johan Nordahl Brun* full av mektig patos, bra fri for svulst, stadig like meget sunget. I 19. årh. bør nevnes brødremenighetsforstander N. J. Holm, men især den flittige samler, oversetter (bl. a. 50 svenske salmer) og dikter Wilhelm Andreas Wexels* (med ialt 17 i »Reviderte Landstad», RL, mot 7 i »gamle Landstad», L). Magnus Brostrup Landstads s. er jevn og hjertelig, og har ved hans arbeid med folkediktningen fått et nasjonalt og folkelig preg, med norske naturbilder og bevisst fornorskning av språket. Av ham er 57 egne salmer i RL mot 65 iL. Avs.på riksmål i19.årh. finnes i RL videre salmer av J. N. Skaar, P. A. Jensen, Anders Reitan, Jørgen Moe, Hans Darre, og fra 20. årh. av Gustav Jensen, Jonas Dahl, Sophie Bonnevie, Sigvald Skavlan, Johs. Johnson, Jørgen Brochmann, Lyder Brun, Marie Wexelsen, O. T. Moe m. fl. En rik nynorsk s., er vokset frem siden Elias Blix 1i 1869 utga 13 salmer, i 1892 økt til 100 originale og 50 overs., mange er rimerier, men i de gode salmene kommer han Landstad meget nær. Denne av omfang enorme s. teller en gripende lyriker som Anders Hovden og forkynneren Bernt Støylen (med resp. 34 og 10 salmer i RL, 128 og 62 i »Nynorsk salmebok» (N) foruten mange overs.), grundtvigianeren Matias Skard, den noe tunge Johs. Barstad, Matias Orheim, 468