SAMARITANER Litt.: H. Gunkel—J. Begrich, Einleitung in die Psalmen (i Göttinger Handkommentar zum A. T., Göttingen 1933); S. Mowinckel, Psalmenstudien 1—6 (Kristiania 1921—24); dens., Offersang og sangoffer (Oslo 1951); A. R. Johnsons art. i The Old Testament and modern study (udg. af H.H. Rowley, Oxford 1951; heri også videre litteratur). Kommentarer: F. Buhl, Psalmerne (2. ed. Khvn 1918; repræsenterer attenhundredtallets grundsyn, men er sprogligt-exegetisk stadig betydningsfuld); Aa. Bentzen, Fortolkning til de G. T.-lige salmer (Khvn 1939), — med Indledning fra 1939, der bør suppleres ud fra dens., Introduction to the Old Testament 1—2 (Khvn— Oxford 1948—49); A. Weiser, Die Psalmen 1—2 (Göttingen 1950; med en god indledning); J. Calès, Le livre des Psaumes (Paris 1937; kat., med vigtigt liturgisk materiale); W. Oesterley, The Psalms (London 1940). Btz. SAMARITANER kallas invånarna i det mellersta landskapet i Palestina*, vilket med sina öppna, fruktbara dalgångar geografiskt skiljer sig från det galileiska höglandet och den karga judiska bergsbygden. Det beboddes främst av stammarna Efraim och Manasse och blev, då riket efter Salomo delades, kärnlandet i Nordriket. Efter dettas fall 722 fördes en avsevärd del av befolkningen österut och ersattes med »folk från Babel, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvaim» (2 Kon. 17:24). I den blandbefolkning som därigenom uppstod blev dock det israelitiska elementet tongivande. Jahvekulten bevarades. Då Jerusalem efter exilen återuppbyggdes, uppstodo politiska och religiösa stridigheter mellan de i landet av gammalt boende s. och de hemvändande judarna, som i fångenskapen upplevat en religiös förnyelse i lagisk anda och därför betraktade s. som till hälften hedningar. Slitningarna ledde till att en självständig samaritansk kult, med templet på Gerissim som medelpunkt och de fem Moseböckerna som helig skrift, upprättades (möjligen 432 f. Kr.). Under mackabéerkrigen förstördes nämnda helgedom av Johannes Hyrkanos (128 f. Kr.), varigenom fiendskapen mellan judar och s. skärptes. De senare fortsatte att på sitt ålderdomliga sätt fira årets stora fester, främst påsken, på Gerissim (Joh. 4:20 f.). På Jesu tid voro meningarna huruvida s. skulle betraktas som 475 hedningar eller åtminstone till en viss grad som israeliter delade. Vissa rabbiner erkände till och med att s. i den mån de iakttogo lagen gjorde det noggrannare än judarna. Olikheten i åsikter återspeglas av den evangeliska traditionen: å ena sidan förbudet att beträda en samaritisk stad, Matt. 10:5, å andra sidan liknelsen om den barmhärtige samariten och Jesu samtal med den samaritiska kvinnan, Luk. 10:30 ff. och Joh. 4: 4—42. Senare blev den judiska inställningen allt negativare, och omkring år 300 betraktade synagogan konsekvent s. som hedningar. — Liksom s. envist hade hävdat sig mot synagogan försvarade de sin egenart mot såväl kristendomen som islam. Fortfarande kvarstår en liten samaritansk församling på ett par hundra medlemmar. Litt.: J. A. Montgomery, The Samaritans, the earliest Jewish sect; their history, theology and literature (Philadelphia 1907); L. Haefeli, Geschichte der Landschaft Samarien von 722 v. Chr. bis 67 n. Chr. (Münster 1922); M. Gaster, The Samaritans, their history, doctrines and literature (London 1925); dens., The Samaritan oral law and ancient traditions (London 1932 ff.); J. Jeremias, Die Passahfeier der Samaritaner und ihre Bedeutung für das Verständnis der alttestamentlichen Passahüberlieferung (Giessen 1932; Beiheft zur Zeitschr. für die alttest. Wissensch. und die Kunde des nachbibl, Judentums 59). R.Gg SAMER, se Lappar. SAMUELSBÖCKERNA. Detta avsnitt av det deuteronomistiska historieverket, som i den hebreiska kanon utgör endast en bok, skildrar det israelitiska kungadömets grundande och stabilisering och framför allt den roll som Samuel, Saul och David därvid spelade: 1 Sam. 1—7 handlar om Samuel, 8—15 om Samuel och Saul, 16—31 om Saul och David, medan 2 Sam. ägnas åt David. Skildringen fortsätter i 1 Kon. 1—2 med tronföljdens ordnande och Davids död. Åtskilliga av S:s berättelser föreligga i från varandra avvikande varianter. I 1 Sam. 1— 15 kan man särskilja två olika framställningar av kungadömets införande. Den ena, kap. 7—8, 12, är fientlig mot kungadömet och betraktar dess införande närmast som en eftergift från Jahves sida för Israels öns- 476