kan att efterlikna grannfolken. Enligt den andra berättelsen däremot, kap. 9—11, är kungadömet instiftat på gudomligt initiativ och betraktas som en Jahves välgärning mot folket. En liknande dubbelhet företer även skildringen av hur David kom till Sauls hov. Enligt 1 Sam. är David redan en övad krigare, när han hämtas till Saul, men i kap. 17 kommer han som liten gosse till hovet. Ytterligare ett antal dubbletter finnas, t.ex. i berättelserna om Davids flykt för Saul, 1 Sam. 20; Goliats död, 1 Sam. 17 och 2 Sam. 21:19; Davids ädelmod gentemot Saul, 1 Sam. 24 och 26; Sauls död, 1 Sam. 31 och 2 Sam. 1. För att komma till rätta med dessa dubbletter och ojämnheter i berättelsen utarbetade man redan under 1800-talet en källhypotes, enligt vilken ett flertal från varandra något avvikande berättelsetrådar fogats samman. Karl Budde sökte reducera dessa till två stycken, som han ansåg identiska med pentateukkällorna J och E. Denna lösning har med vissa modifikationer accepterats av åtskilliga forskare ända fram till våra dagar, t.ex. Noth, Hölscher och Eissfeldt. Andra söka i stället identifiera S:s källor med Domarebokens, t. ex. Rowley, medan åter andra förhålla sig skeptiska till försöken att finna parallella berättelsetrådar och i stället anta två avgränsade dokument, placerade det ena efter det andra, så t.ex. Rost och Weiser. Den deuteronomistiska bearbetningen är i S. långt mindre märkbar än i Domare- och Konungaböckerna och låter i stor utsträckning de gamla historieskrivarna framträda i sin ursprungliga gestalt. Framför allt det särpräglade avsnittet om tronföljdsstridigheterna vid Davids hov, 2 Sam. 9—20 + 1 Kon. 1—2, måste betraktas som ett historiskt aktstycke av hög ålder och samtidigt som ett helgjutet konstverk med få motstycken. Denna berättelse har antagligen redan kort efter de skildrade händelserna förelegat i skrift, i varje fall före rikets delning. Till de äldsta partierna i S. höra också ett antal inströdda sånger och hymner. Hannas lovsång, 1 Sam. 2: 1—10, förebilden för den nytestamentliga Magnificat (Luk. 1:46 ff.), 477 SAMVETE är en psalm från kungatiden (jfr v. 10) utan något ursprungligt samband med Hanna och hennes situation. Det sköna sorgekvädet över Saul och Jonatan, 2 Sam. 1, av okänd anledning kallat »Bågsången», torde vara av davidiskt ursprung, liksom klagosången över Abner, 2 Sam. 3. »Davids» segersång 2 Sam, 22 (=Ps. 18) härstammar däremot sannolikt från senare tid, liksom även »Davids sista ord», 2 Sam. 23, ett profetiskt orakel byggt på den från vishetsdiktningen kända motsättningen mellan de fromma och de ogudaktiga. Litt.: K. Budde, Die Bücher Richter und Samuel, ihre Quellen und ihr Aufbau (Giessen 1890); dens., Die Bücher Samuel erklärt (i Kurzer Hand-Commentar zum Alten Testament 8, Göttingen 1902); L. Rost, Die Ueberlieferung von der Thronnachfolge Davids (i Beiträge zur Wissenschaft vom Alten und Neuen Testament 3: 6, Stuttgart 1926); W. Caspari, Die Samuelbücher (Leipzig 1926); S. Mowinckel, Die letzten Worte Davids, 2 Sam. 23: 1—7 (i Zeitschrift für die alttestamentliche Wissenschaft, Jena 1927); J. Hylander, Der literarische Samuel-Saul-Komplex (1 Sam. 1—15) (diss. Uppsala 1932); O. Eissfeldt, Die Komposition der Samuelis-Bücher (Leipzig 1931); dens., Geschichtsschreibung im Alten Testament (Berlin 1948); M. Noth, Überlieferungsgeschichtliche Studien 1 (Halle—Saale 1943). G. G. SAMVETE är ett huvudbegrepp inom filosofisk och teologisk antropologi med en betydelse, som i väsentlig grad växlar efter den totalåskådning, vari det ingår. Ordet s. (grek. ovuveiðnoig, lat. conscientia, »samvetande») syftar ursprungligen på människans andliga medvetande om sig själv, hennes moraliska självmedvetande. Det förekommer i synnerhet i grekisk och romersk populärfilosofi av epikureiskt och stoiskt ursprung. På grekiska brukas det särskilt om det dåliga s., på latin från Ciceros tid även om det goda s. och om s. som normgivande. Det är sannolikt Paulus, som införlivat begreppet med kristet språkbruk. Hos honom förekommer det ofta, men är företrätt även i andra nytestamentliga skrifter, 1 Petr., Hebr. och Apg. I evangelierna återfinnes ej ordet s. men väl saken, t. ex. Luk. 478