SAMVETE 12:57: »Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är?» S. betecknar i N.T. allmänt människans medvetande om sig själv som ansvarig person (jfr »hjärta» och »själ»). N.T. talar även om ett ont, d.v.s. genom skuld inför Gud nertyngt s., och om ett gott s., som vinnes genom tron på Kristus (1 Petr. 3:21; Hebr. 10:22). Tanken på ett normgivande, befallande s. finns eji N. T. I den äldsta kristna litteraturen möter begreppet s. sällan. Det blir vanligare efter omkr. 200 och behandlas utförligt av Augustinus. Skolastiken har teoretiskt bearbetat s:s-begreppet. För densamma innebär s. såväl etisk självbedömning som subjektiv norm. Alla skolastiska teologer efter Abelard ha i anslutning till Rom. 2: 14 f. satt s. och den naturliga lagen, lex naturae, i förbindelse med varandra: hos varje människa kan man räkna med den i hjärtat skrivna lagen (se Naturlig religion, Naturrätt). S. är sålunda »lagens härold» men därmed också »Guds härold och budbärare». Då man höll fast vid s:s obetingat förpliktande karaktär, uppstod emellertid, t. ex. inför heretikers hänvisning till sin s:sövertygelse, en svårighet att förbinda denna tes med tanken på den i Kristi vilja grundade kyrkliga ordningens bestämmanderätt över varje människa. En utväg ur detta dilemma fann man genom att skilja mellan det outplånliga, omedelbara och sig alltid lika i s., synteresis, och det förmedlade och föränderliga, conscientia. »Synteresis» (eller »synderesis», ordet torde ha uppstått genom felskrivning av »syneidesis») betecknar enligt Thomas av Aquino en hos människan efter syndafallet kvardröjande dragning till det goda, en naturlig habitus, som innefattar de översta grundsatserna för mänskligt handlande, d.v.s. lex naturae. Denna insikt är ofelbar. »Conscientia» åter innebär tillämpningen av vår insikt om de högsta sedliga principerna på en bestämd situation, varvid genom felbedömning av läget o.s.v. misstag kunna uppstå. Med begreppet »synteresis» förbindas i den medeltida mystiken sådana uttryck som scintilla animae, acies mentis, »das Seelenfünklein», »der Seelengrund» o.s.v. 479 Luther upphör 1516 att använda begreppet »synteresis» och tar även sakligt avstånd från tanken på en efter fallet oförstörd rest hos människan, genom vilken hon skulle äga en omedelbar insikt om det goda i form av allmänna etiska principer. S. uppfattas av honom som uttryck för människan i hennes gudsrelation och ofrånkomliga bundenhet vid Skaparens vilja och står till sin betydelse nära sådana begrepp som »hjärta», »inre människa» och »ande» i beskrivningen av människan såsom ande, själ och kropp. Att människan äger s. är sålunda för Luther inte ett psykologiskt faktum utan ett trosfaktum, som svarar mot tron på den Gud, som skapat människan att leva i gemenskap med sig. Den jordiska tillvaron och livets skickelser utgöra masker för Gud (larvae Dei), varigenom han ger sin vilja till känna. Såsom skapad med s. tvingas människan reagera inför detta möte med gudsviljan. Därvid visar sig den naturliga människans s. vara helt präglat av hennes inkrökthet i sig själv. Det stänger sig i fientlighet för Gud, förvränger hans ord och förnimmer hans vilja som en hård lag, inför vilken hon med egna prestationer söker rättfärdiga sig. Så ger s. genom sin fångenskap under det onda uttryck för människans falska inställning till Gud och utgör genom sitt krav på gärningarnas rättfärdighet den pådrivande kraften i människans rörelse bort från Gud. Men samtidigt är s. i detta tilllstånd dock ett vittnesbörd om människans ofrånkomliga bundenhet vid Gud, då hon även såsom »kött» (se Kött och ande) förföljes av den i s. verksamma gudomliga vreden. Endast genom syndernas förlåtelse kan det i synden bundna s. vinna frihet, vilket innebär, att människan bejakar sin ställning som Guds tillhörighet och återföres till ett liv i hans gemenskap. Då s. är fritt, är människan sålunda helt behärskad av Gud. Såsom simul justus et peccator (se Luther) är den kristne fri i sitt s. genom evangelium, men har en ständig kamp att utstå mot otron, som vill binda hans s. vid lagen. Det i förtröstan på Guds nåd i Kristus goda s. måste oavlåtligt övervinna det onda s:s fruktan under Guds vrede. 480