Den idealistiska tradition i uppfattningen av s., som återspeglas i skolastikens lära om »synteresis», vinner åter insteg i efterluthersk teologi såväl inom ortodoxiens som upplysningens tänkande och förstärkes väsentligt genom inflytandet från Kant. Enligt Kant göÖr sig »sedelagen» gällande med elementär myndighet i varje människas liv. Sedelagens innebörd tolkar han i överensstämmelse med samtida naturrättsåskådning. Den etiska idealismen*, som utövat och alltjämt utövar ett utomordentligt stort inflytande på tolkningen av s:s roll och kom- ‚ petens, betraktar s. som ett allmänmänskligt, medfött medvetande om gott och ont och som en förmåga att utifrån denna omedelbara insikt fälla etiska omdömen. S:s dom är enligt idealistisk uppfattning kategorisk och slutgiltig, vilket inom den religiösa humanismen ofta uttryckes så, att s. är Guds röst i människans inre. Fastän s:s dom är strängt individuell, så att den ena människan inte kan tala om för den andra vad som är hħhennes plikt, är s:s krav dock allmängiltigt i så måtto, att det är grundat i en högre moralisk världsordning. Från kristen-reformatorisk ståndpunkt har man gärna velat instämma i idealismens sats, att s:s-funktionens formala sida, d.v.s. anläggandet av synpunkten gott och ont på handlingslivet, är en allmänmänsklig företeelse, medan man med hänvisning till syndens radikala karaktär förnekar, att människan skulle äga en omedelbar och ofelbar insikt om vad som är gott och ont, d.v.s. om s:s innehåll. Att tillägga människan en sådan insikt är enligt denna mening att bestämma henne såsom gudomlig i kärnan av hennes väsen. I teologisk antropologi av idag förmärkes en allmänt utbredd tendens att göra sig fri från idealismens inflytande. Jämte Luther har Kierkegaard varit den som mer än någon annan inspirerat denna strävan. S. anger enligt Kierkegaard människans särställning på ett likartat sätt som bestämningen av människan såsom ande och själ. Men liksom Kierkegaard gett dessa från idealistisk filosofi lånade begrepp en ny innebörd, har han också bestämt s. på ett från 16 481 SANDHED idealistisk tradition avvikande sätt. S., som konstitueras genom Guds »samvetande» med människan, gör henne till personlighet men utan att därvid ge anledning till övermodig självkänsla. Ty s. anger samtidigt den gräns, som är satt för människan därigenom att hon är skapad. I sitt s. skall människan erkänna Gud som sin Skapare. Varje försök att ta sitt öde i egen hand är dömt att misslyckas, då Gud i s. ger sig till känna som den allestädes närvarande domaren, som varje ögonblick genomskådar människan. Då den naturliga människan söker sätta sig själv i Guds ställe, präglas hennes s. av förtvivlan och ångesten blir hennes följeslagare. Endast tron på syndernas förlåtelse, som är förtvivlans positiva motpol, kan skänka människan mod att i sitt s. vara genomskådad av Gud och att i sitt liy erkänna honom som sin Skapare. Se även Imago Dei. Litt.: Handböcker i dogmhistoria och teologisk etik. A. Runestam, Den kristliga friheten hos Luther och Melanchthon (diss. Uppsala, Sthm 1917); R. Bring, Ordet, samvetet och den inre människan (i Ordet och tron. Till E. Billing, Sthm 1931); Y. Alanen, Das Gewissen bei Luther (Helsingfors 1934); H. Eklund, Das Gewissen in der Auffassung des modernen Menschen (i Zeitschrift für syst. Theol., XIV, 1937); L. Pinomaa, Der existenzielle Charakter der Theologie Luthers (Helsingfors 1940); V. Lindström, Stadiernas teologi, En Kierkegaardstudie (diss. Lund 1943); O. Renz, Die Syntheresis nach dem heiligen Thomas von Aquin (Münster 1911); H. G. Stoker, Das Gewissen, Erscheinungsformen und Theorien (Bonn 1925); G. Jacob, Der Gewissensbegriff in der Theologie Luthers (Tübingen 1929); R. Niebuhr, The nature and destiny of man (New York 1941); N. H. Søe, Kristelig etik (3 ed. Khvn 1951); E. Hirsch, Lutherstudien 1. Drei Kapitel zu Luthers Lehre vom Gewissen (Gütersloh 1954); C. A. Pierce, Conscience in New Testament (London 1954). V. Lm SAMVITTIGHED, SAMVITTIGHET, se Samvete. SANDHED. Erkendelsesteoretisk er begrebet »sandhed» vanskeligt. I ældre tid definerede man det ofte som »overensstemmelse med virkeligheden». Sandheden blev snarest et idealt begreb af fuld identitet mel- 482