(Radloff). Eller också har den, även av nyare forskare, förklarats vara en psyko-patologisk företeelse, varvid man omväxlande talat om epilepsi, schizofreni och »arktisk hysteri» (Ohlmarks). Inom s. är dock kallelse, undervisning och vigning av den blivande schamanen väsentliga, i motsats till den besatte bemästrar han (eller hon) andarna, och schamanen fyller, inifrån sett, en viktig samhällsfunktion, icke minst, när det gäller att bota sjukdomar och skaffa jakt- eller krigslycka. För att rätt förstå s. måste man insätta den i hela det kulturkomplex, där den hör hemma, och icke bedöma den efter europeisk måttstock (Shirokogoroff), För studiet av s. finns på nordiskt håll ett närliggande och rikligt material i 1600- och 1700-talsskildringarna av den lapske nåiden. De icke sällan återkommande sammanställningarna av gammal s. med nyare väckelserörelser av extatisk karaktär i norra Skandinavien och Nordamerika äro ytligt gjorda och bortse från extasens funktion inom s. Detsamma gäller de till synes mera berättigade jämförelserna av s. med extasfenomen inom mystiken. Se även Altaisk religion, Finsk-ugriska religioner, Lappar. Litt.: J. Stadling, Shamanismen i norra Asien (Sthm 1912); G. Nioradze, Der Schamanismus bei den sibirischen Völkern (Stuttgart 1925); U. Harva, Die Religion der altaischen Völker (Helsingfors 1938); Å. Ohlmarks, Studien zum Problem des Schamanismus (Lund—Khvn 1939); U. Greiling, Beitrag zur Psychologie des Schamanismus bei einigen Völkern Nordostasiens und Nordamerikas (diss. Berlin 1944); dens., Die sozial-psychologische Funktion des Schamanen (i Festschrift R. Thurnwald, Berlin 1950); C.-M. Edsman, Återspeglar Voluspá 2: 5—8 ett schamanistiskt ritual eller en keltisk åldersvers? (i Arkiv f. nord. filologi 63, 1948—49); M. Boutellier, Chamanisme et guérison magique (Paris 1950); M. Éliade, Le chamanisme et les techniques archaiques de l'extase (Paris 1951; standardverk); A. E. Jensen, Mythos und Kult bei Naturvölkern (Wiesbaden 1951); B. Collinder, Lapparna (Sthm 1953); E. Arbman, Shamanen, extatisk andebesvärjare och visionär (i Å. Hultkrantz m. fl., Primitiv religion och magi, Sthm 1955). C.-M. E. 489 SCHARTAU SCHARTAU, Henric (1757—1825), svensk kyrkoman, som utövat ett betydande och varaktigt inflytande i svenskt kyrkoliv, framförallt i Syd- och Västsverige. Född i Malmö, där fadern blev rådman, fick S. tidiga intryck av allvarlig kristendom i sin morfaders, sedermera justitieborgmästaren H. Falkman, hus. S. blev student i Lund 1771 och magister 1777. Sitt andliga genombrott förlägger han till föråret 1778, då han under en vistelse som informator i Kalmartrakten (Danerum) fördes fram till en personlig upplevelse vid ett skriftermål och därpå följande nattvardsgång i Ryssby kyrka. Prästvigd i Kalmar 1780 blev han efter olika förordnanden 2:e stadskomminister i Lund 1785. Under den första tiden som präst har han stått under inflytande av herrnhutismen, med vilken det dock 1787 kom till en skarp brytning. Hela S:s verksamhet karakteriseras därefter av en starkt antiherrnhutisk position med avståndstagande från konventikelväsen och lekmannaverksamhet. I övrigt har han i mognare år uppenbarligen känt en viss andlig frändskap med den s. k. württembergspietismen* (Bengel och Roos). 1793 blev han 1:e stadskomminister med Stora Råby och Bjellerup som prebende. Han blev prost 1800, deltog i valriksdagen i Örebro 1810 och utnämndes till kontraktsprost över Torna kontrakt 1813. Under sin livstid relativt okänd utanför sin församling var det först efter sin död som S. kom att utöva inflytande i en vidare krets. Som predikant, kateket och själasörjare kom han omsider att bli skolbildande i en grad som knappast någon annan svensk kyrkoman; impulsgivande har han dessutom blivit långt utanför de egentliga lärjungarnas krets. S:s predikan kan karakteriseras som en fortsättning av den predikotradition, vilken med arv från J. J. Rambach såsom sina främsta namn räknar Sven Bælter, Abr. Pettersson, Anders Nohrborg och Johan Möller. Med S. har denna tradition nått sin höjdpunkt. Kanske var det dock som kateket, S. fick bäst utrymme för sin speciella begåvning. Till de s.k. förhörsgudstjänsterna i Lunds domkyrka — där S. hade tillfälle att utförligt utveckla sitt »system» 490