SCHARTAU Henric Schartau. Oljemålning av M. Körner. på ett sätt, som icke var möjligt i predikan, och där han också genom samtalsformen trädde åhörarna närmare — samlades med tiden stora skaror ur alla samhällsklasser. Även för eftervärlden har han blivit vidast känd genom sina kateketiska arbeten, tryckta först efter hans död. Märklig är också den insats S. kom att göra inom den enskilda själaväården. I sin undervisning drev han med kraft tesen, att till det rätta nyttjandet av predikoämbetet hör även »befrågandet» av läraren. Han blev också anlitad som själasörjare av människor från både när och fjärran. En god uppfattning av S:s själavärdsmetod får man av hans »Brev i andeliga ämnen», som bevarats och befordrats till trycket. Han har också som själasörjare blivit betecknad som »det största namnet i vår kyrkas historia» (E. Rodhe). S:s teologiska äskädning. Vid tiden för S:s framträdande levde den dogmatiska traditionen från 1600-talet ännu kvar som en efterklang, t. ex. i de handböcker, som 491 allmänt användes vid undervisningen vid gymnasier och universitet. Det gamla systemet hade också ingått förbindelse med de nya tankarna, omformats och framträtt i ny gestalt, så i av wolffianismen* bestämd teologi och i en såväl av denna som av pietism och herrnhutism influerad kyrkofromhet. I S:s åskådning framträder på visst sätt ännu den ortodoxa traditionens syn på förhållandet mellan lag och evangelium, d.v.s. Guds allmänna verkan i skapelsen och Guds särskilda verkan i frälsningen; å andra sidan är framställningen behärskad av en individualism, som konsekvent för bort från förutnämnda syn och verkar upplösande på densamma. Å ena sidan kan S. framhålla, att Gud (Jesus) i sin »regering» och styrelse upprätthåller lag, yttre ordning, stånd och ämbeten, yttre kyrkoväsen, yttre borgerlig rättfärdighet för att därmed bereda rum för sin styrelse genom Ordet och sakramenten i nåderiket. Å andra sidan är regeringen emellertid på samma gäng och i alldeles övervägande grad tänkt som en styrelse av den enskilde med tonvikten lagd på lagens andra och tredje bruk och det blir detta, som ytterst dominerar åskådningen. Guds resp. Jesu styrelse av världen ses väsentligen under synpunkten av individuell nåderegering. Med detta är då som en första bestämning utsagt, att S:s åskådning bl. a. bäres upp av ett teocentriskt och ett individualistiskt huvuddrag. Det är S:s syn, att Gud (Jesus) styr och leder den enskilda människan genom sin yttre styrelse i allmaktsriket och genom sin inre styrelse i nåderiket, eller, vilket är detsamma, i det förra fallet genom försynen, i det senare genom Andens nådeverkningar genom Ordet i nådens ordning, Därvid syftar styrelsen i det yttre, i allmaktsriket, till samma mål som den inre styrelsen, regeringen i nåderiket, nämligen människans frälsning. Det är emellertid den inre styrelsen, regeringen i nåderiket genom Ordet och sakramenten, eller med andra ord Andens nådeverkningar i nådens ordning*, som S. i övervägande grad ägnar sin uppmärksamhet. Denna läropunkt har av honom genom- 492