tänkts och utbyggts med en konsekvens, som är utan motstycke. Det dogmatiska begrepp, som S. här anknyter till och som ligger till grund för nådens rike överhuvud, är distinktionen mellan den förvärvade nåden och den tillämpande nåden (jfr Carpovius: Gratia est vel adquirens vel adplicans). Den förvärvade nåden är allmän och gäller hela människosläktet, den tillämpande nåden är särskild och gäller den enskilda människan. Nådens applikation sker nu genom Andens nådeverkningar i nådens ordning, där S. räknar med följande moment: kallelsen, uppväckelsen, upplysningarna (två genom lagen — under vilka uppväckelsen begynnes och fullbordas — och två genom evangelium) och nya födelsen. Här förmäler sig nu med den individualistiska synen hos S. ett starkt psykologiskt intresse, vilket också betecknar något nytt i jämförelse med klassisk ortodoxi. Naturligtvis är det för S. klart att Guds handlande även har en övertidlig, icke-psykologisk karaktär, men i nådesordningen är det det subjektivt-psykologiska förloppet, nedslaget i människans själstillstånd, som träder i förgrunden. Uppmärksamheten riktas i hög grad på nåderörelserna och människans förhållande till dem. Om människan mottager och använder den nåd, som gives i varje nådeverkan, kommer nådeverket för henne att innebära ett organiskt växande efter de lagar, som gälla i nåderiket, till dess tron upptändes i nya födelsen. Denna senare är tänkt som en människans förvandling av psykologisk-empirisk art: den köttsligt sinnade människan blir i nya födelsen andligt sinnad. Vidare möter hos S. ett utpräglat intellektualistiskt drag. När Anden verkar genom Ordet i nådesordningen för att föra människan till tro, åsyftas därför först förståndets upplysning. Detta påverkar sedan i sin tur viljan. Okunnigheten, d. v. s. avsaknaden av riktiga begrepp i salighetssaken, är det första salighetshindret, säger S. Därför avser all predikan och undervisning i första hand att meddela rätt teoretisk kunskap och rätta begrepp om salighetens grund, medel och ordning. Predikantens uppgift är därför främst att lära Guds ord rätt, d. v.s. 493 SCHARTAU vara »en rätt lärare». Genom den yttre teoretiska kunskap, som så meddelas, verkar Anden förståndets upplysning: den enskilde läres att tillämpa den inhämtade kristendomskunskapen på sin egen situation. Detta sammanhänger nu på det närmaste med hans uppfattning av Ordet. Det ord, som möter människan i predikan, undervisning o.s. v. betraktas på ortodoxt vis dels som lära, begrepp, dels som medel, instrument för Andens nådeverkan, »det rätta omvändelsemedlet». Förutom detta beskrives Ordet emellertid också, när människan lyssnar därtill, som ett ord inom människan, ett inhämtat, tillägnat ord, d. v. s. som »kunskap», ett ord i människans förstånd, ev. även i hennes vilja och krafter. Kunskapen benämnes »död», när den blott finnes i förståndet såsom inhämtad rätt lära, minneskunskap, men inte mer. En kunskap däremot, som tillämpas, som i egenskap av Ande verkar på människans förstånd, vilja och krafter, benämnes »levande» (jfr Carpovius: cognitio mortua, cognitio viva). Något intresse för en teoretisk utformning av kyrkobegreppet har S. icke haft. Men här ovan nämnda för S:s åskådning centrala begrepp, Jesu nåderegering, innesluter i sig en kyrkotanke av bestämt snitt. Det är å ena sidan frågan om Jesu regering genom Ordet och sakramenten, en gudomlig aktivitet, en gudomlig nåd som är i verksamhet genom de inrättade nådemedlen, å andra sidan är det stora intresset förlagt till den enskilde individen, vad det blir av honom, var han är att finna, d. v.s. bland Jesu trogna eller bland de utanför stående, i den rätta, osynliga kyrkan eller kanske blott i den synliga, utvärtes församlingen. Å ena sidan tillvaratages hos Schartau sålunda »det objektiva» i kyrkobegreppet. Den gudomliga nåden är i verksamhet i »nådesinrättningarna» i församlingen, d. v. s. Ordet, sakramenten och predikoämbetet. Å andra sidan upphör icke för ett ögonblick det som är Schartaus väsentliga, innersta intresse, blicken på människan, hur Jesu regering når henne, hur hon förhåller sig därtill. Denna regeringstanke pekar därför rakt på begreppet synlig—osynlig församling, de 494