han bearbetat olika grenar av filosofien och snart sagt alla teologiska discipliner. Som filosof har han ådagalagt ett ovanligt skarpsinne, och som teolog har han framlagt en förut icke känd organisk syn på de teologiska disciplinernas sammanhang. Genom sin Platon-översättning har han inlett den nyare kritiska Platon-forskningen. Han var en uppskattad predikant vid de söndagliga gudstjänsterna. Han hade en stark skönlitterär ådra men kom ej att slutföra och utgiva en planerad roman. Lägges härtill att han hade stor musikalisk begåvning och ovanliga sällskapliga talanger, så torde de viktigaste dragen i hans personlighet vara angivna. Teolog bland filosofer och filosof bland teologer har S. framlagt en filosofisk-teologisk åskådning, som visat sig sväråtkomlig även för filosofer och teologer av facket. Säkerligen har hans filosofiska insatser ännu icke på filosofiskt håll vunnit tillbörlig uppskattning, enligt vad som framgår av filosofihistoriska handböcker. S:s filosofiska utvecklingsgång rör sig kring Kant såsom kring sin axel. I två betydelsefulla hänseenden har han upptagit och fullföljt impulser från Kant: den kantska kriticismen och den av Kant själv olösta och till eftervärlden överlämnade dualismen mellan »das Ding an sich» och apperceptionens rena syntetiska enhet. Tack vare Kants kritiska kunskapsundersökningar hade S. redan under ungdomsåren brutit med den wolffska metafysiken (se Wolffianismen). Av Kant hade S. lärt sig, att all kritiskt godtagbar kunskap är konstituerad av aprioriska (före erfarenheten givna, rationella) och aposterioriska (i erfarenheten givna, empiriska) element. Av Kant hade S. vidare lärt sig, att varken det aprioriska i form av ett system av förnuftsidéer eller det aposterioriska såsom en kaotisk anhopning av erfarenhetsdata motsvarar en kritiskt godtagbar kunskap. Kriticismen såsom uttryck för vetenskaplig filosofi innebär samgåendet av dessa båda element. Denna kriticism överför $S. till ett vetenskapsområde, ande- eller kulturvetenskaperna, som Kant lämnat obeaktat. Genom Kants kun- 501 SCHLEIERMACHER Friedrich Schleiermacher. Stick efter teckning av L. Heine. skapsundersökningar, vari den aprioriska kausalitetskategorien intar en framskjuten plats, hade naturvetenskapen fått sin legitimering. Av de två rena vetenskaper, »Physik» och »Ethik», som S. i sin vetenskapslära räknar med och vilka såsom rena ha att framställa principerna, formerna eller de aprioriska elementen för natur-, resp. ande- eller kulturlivet, har S. icke bearbetat den förstnämnda. Med hänsyn till vad som redan förelåg i Kants kunskapsundersökningar torde han ha ansett detta som överflödigt. Då han, kompletterande Kant, ställer som en uppgift för sig att kritiskt-filosofiskt legitimera ande- eller kulturvetenskaperna, utarbetar han »die Ethik», som i hans språkbruk betyder nämnda vetenskapers principlära och har till uppgift att framställa de aprioriska elementen för allt ande- och kulturliv. Endast genom att med dessa aprioriska element sammanföra de i det faktiska ande- eller kulturlivet givna aposterioriska data kan den, som har att utforska nämnda ande- eller kulturliv, ge en kritiskt-vetenskaplig framställning därav. På 502