SCHLEIERMACHER detta sätt överför S. kriticismens metod till ande- eller kulturv etenskaperna och legitimerar därmed deras vetenskaplighet. Då »die Physik» och »die Ethik», ehuru sinsemellan olika, båda såsom rena vetenskaper äro uttryck för vetenskaplighetens idé såsom apriorisk förutsättning och överordnad storhet, sortera de under en högsta vetenskap, som har till uppgift att undersöka själva vetandets idé och som av S. omkr. 1800 benämnes »Elementarphilosophie», senare »Dialektik». I sin vetenskapslära räknar S. sålunda med: först »die Elementarphilosophie», resp. »Dialektik», varunder sortera de formala vetenskaperna »die Physik» och »die Ethik», vartill ansluter sig mångfalden av reala naturvetenskaper, resp. ande- eller kulturvetenskaper. »Die Ethik» som ande- eller kulturvetenskapernas principlära har enligt S. bl. a. till uppgift att framställa de tänkbara formerna för all andlig eller kulturell gemenskap, vilka kunna reduceras till följande fyra huvudformer: stat, vetenskapligt samfund, fritt föreningsliv och trossamfund eller kyrka. Då teologien i det i sistnämnda samfund föreliggande fromhetslivet har sitt objekt, vinner den ytterst genom »die Ethik» anslutning till vetenskapernas system och legitimerar därmed sin vetenskaplighet. Såsom positiv vetenskap har teologien enligt S:s teologiska programskrift »Kurze Darstellung des theologischen Studiums» (1811, 2 ed. 1830) att fylla en dubbel uppgift: dels den teoretiska att framställa det till fromhetslivet i ett givet samfund hörande, dels den praktiska att stå i kyrkoledningens tjänst. Den teologiska vetenskapen kan framställas under bilden av ett träd, där den filosofiska teologien med apologetik och polemik bildar roten, den historiska teologien, vari innefattas även dogmatiken, utgör stammen och den praktiska teologien kronan. Den rämna, som gick fram i Kants filosofi och som framträdde öppet i dualismen mellan »das Ding an sich» och apperceptionens rena syntetiska enhet, sökte hans närmaste efterföljare Fichte, Schelling och 503 Hegel komma till rätta med genom att eliminera »das Ding an sich» och konsekvent utveckla åskådningen var och en på sitt sätt till idealism. S. går till en lösning av den kantska dualismen genom att sammanföra »das Ding an sich» och apperceptionen till en enhet i religionen. Ut från denna grundsyn äro hans olika konkreta bestämningar av religionen såsom åskådning av universum, känsla av absolut beroende, högre självmedvetande, gudsmedvetande o. s. v. att förstå. Såsom religionsfilosof träder S. på detta sätt in i ett stort filosofiskt sammanhang, vilket inom den hittillsvarande forskningen i mycket förbisetts. Då religionen varken är metafysik eller moral, varken vetande i egentlig mening eller viljande, men såsom förutsättning för båda har samband med »Wissenwollen», kommer undersökningen av religionen såsom förutsättning för allt andligt liv att filosofiskt hänföras ytterst till »die Elementarphilosophie», resp. »Dialektik», som såsom yttersta utgångspunkt just har »das Wissenwollen». I inledningen till sitt dogmatiska huvudarbete »Der christliche Glaube» (1821, 2 ed. 1830) ger S. en utförlig framställning av religionen såsom denna högsta aprioriska form för allt andligt liv, vartill framställningen av den i kristen tro historiskt givna religionen måste anknyta för att äga vetenskaplig karaktär. Då kristendomen här bestämmes såsom en sådan under monoteismen fallande etisk religion, där allt står i relation till den av Jesus av Nasaret fullgjorda förlossningen (Erlösung), blir »die Erlösung» huvudordet i S:s dogmatik. Då gudsmedvetandet sammanfaller med människans högre självmedvetande, framstår Jesus med sitt ohämmade gudsmedvetande som typ för det idealt mänskliga. Synden innebär en hämning av gudsmedvetandet genom sinnlighetens försprång framför eller övervikt över det andliga. Den genom Jesus fullgjorda förlossningen innebär frigörandet av det hämmade gudsmedvetandet. Grundsynen är, såsom synes, monistisk, vilket visar, att S. står på stort avstånd från reformationens teologi och trots nyansatser i för- 504