SCOTT kyrkosystemets faror. Under den senaste tiden ha metodismen och andra frikyrkor ay anglosaxiskt ursprung vunnit anhängare i S. 1856 bildade de reformerta schweiziska kyrkorna en konferens, ur vilken 1920 »Schweizerischer Evangelischer Kirchenbund» framgått. Av S:s befolkning (1950: 4.714.992) voro 57,6 % protestanter, 41,1 % romerska katoliker, 0,8 % gammalkatoliker och konfessionslösa samt 0,5 % judar. Den katolska kyrkan räknar fem stift: Basel-Lugano (med apostoliska administraturen Tessin), Chur, Lausanne-Genève-Freiburg (Fribourg), St. Gallen och Sion (Sitten). Schweizaren är till sin läggning en utpräglad individualist och en motståndare till allt tvång. Kyrkliga särdrag i de olika kantonerna ha utjämnats genom den fortskridande industrialiseringen. Den schweiziska protestantismen har karakteriserats som biblisk och praktisk. Kyrkogången har under den senaste tiden minskat, men församlingarnas ansvarskänsla vuxit. Det evangeliska S. kan uppvisa flera framstående teologer (bl.a. K. Barth och E. Brunner). I det ekumeniska arbetet och hjälpverksamheten efter kriget har S. verksamt tagit del. Litt.: Th. Schwegler, Geschichte der katholischen Kirche der S. (Zürich 1935); E. Bloesch, Geschichte der schweizerisch-reformierten Kirchen, Lief. 1—11 (Bern 1898—99); P. Wernle, Der schweizerische Protestantismus im 18. Jabrhundert (Tübingen 1923—24) ; Die evangelischen Kirchen der S. (H. 3: 10 i Ekklesia, eine Sammlung von Selbstdarstellungen der christl. Kirchen, hrsg. v. F. Siegmund-Schultze, Gotha 1935); Jahresberichte der bernischen Landeskirche und des Kantons Zürich, 1930—1954. W. A.S. SCOTT, George (1804—1874), ordinerades inom den wesleyanska metodismen i Storbritannien och sändes till Stockholm som »missionär», dit han kom 5/8 1830. Han efterträdde J. R. Stephens, som sedan 1826 bedrivit religiös verksamhet bland engelsmän, anställda hos ingenjören Samuel Owen, »den svenska ångbäåtsflottans fader». S. blev legationspastor med Engelska kapellet som predikolokal. Hans verksamhet blev banbrytande för den metodistisk-herrnhutiska nyevange- 511 lismen och för hela folkväckelsen under 1800-talet. Hans arbete kom att präglas av en spänning mellan dragning till separation och lojal, inomkyrklig, allmänkristlig evangelisation. Än märktes en av omvändelsenit och helgelseiver bestämd metodistisk verksamhet — så bildades t. ex. en metodistförsamling i okt. 1839, men på grund av kyrklig opposition slog S. till reträtt i denna sak — än syftade han till ett andligt uppvaknande inom den svenska kyrkan. S. ivrade för traktatspridning. Han reorganiserade Evangeliska sällskapet och anställde kolportörer, bland vilka märktes F. O. Nilsson, baptismens banbrytare i Sverige. Med Brittiska och utländska bibelsällskapet bakom sig upprättade han bibelagentur för Sverige och Finland. Genom sina »missionsböner» väckte han missionsintresset till liv. Svenska Missionssällskapets tillkomst 1835 var i hög grad ett resultat av S:s missionsiver. Han blev sällskapets utländske sekreterare och gjorde en banbrytande insats genom att 1834 starta »Missions-Tidningen». C. O. Rosenius* och Anders Wiberg, den svenska folkväckelsens förgrundsgestalter, skolades hos S. Han stod också bakom Svenska Nykterhetssällskapets bildande 1837. Tillsammans med Owen kämpade han för en absolutistisk hållning. S:s tidning »Nykterhets-Härold» 1833, ersattes av »Fosterlandsvännen» 1836. P. Wieselgren har tillstått att han fick impulsen till sitt nykterhetsarbete genom förbindelser med S. Efter engelskt mönster tog S. initiativ till barn- och söndagsskolarbete, och genom sina prediko- och föredragsresor bidrog han till det religiösa livets uppblomstring i olika delar av landet. Genom insamlingsresor i England och Amerika möjliggjordes ett kyrkobygge 1840 (senare kallad Betlehemskyrkan, vid Hötorget i Evang. Fosterlandsstiftelsens ägo, revs 1954), vilket dock Stockholms konsistorium, ärkebiskop J. O. Wallin m. fl. hade sökt motverka med stöd av konventikelplakatet. Den liberala pressen stödde först S. i hans kamp för religionsfrihet, men hans förbindelser med hovet och de konservativa regeringskretsarna förledde den liberala pressen till en hetspropaganda. Efter ett pöbelupplopp palm- 512