SEFANJAS BOK tenheten tills vidare icke vunnit någon enighet om huru den skall förverkligas. Problemet rör sig om huruvida denna nya s. skall kunna genomföras inom ramen av denna äon, där synd och ofullkomlighet möter oss vid varje steg. Ett annat stort problem utgör frågan om sinnelaget. Är det rätta sinnelaget det enda kännetecknet på en kristen s.? Ingår icke i varje fall vissa bud med bestämt innehåll i den kristna s.? Man måste väl förutsätta att en viss kristen livsstil finnes, även om man tar avstånd från all lagiskhet. Någon slutgiltig lösning av dessa stora frågor har tills vidare icke nåtts. Litt.: M. Rade, art. Sitte, Sittlichkeit, Sittengesetz i Real-Encykl. f. prot. Theol. u. Kirche 18 (Leipzig 1906); W. Herrmann, Ethik (5 ed. Tübingen 1913); A. Nygren, Filosofisk och kristen etik (2 ed. Sthm 1932); Y. J. E. Alanen, Kristillinen siveysoppi (Kristen etik; Borgå 1952); W. Elert, Das christliche Ethos (Tübingen 1949); A. T. Nikolainen, Kristillisen etiikan peruskysymyksiä (Den kristna etikens grundfrågor; Borgå 1950); H. Thielicke, Theologische Ethik 1—2 (Tübingen 1951—55). L. P—aa SEFANJAS BOK, som ingår i tolvprofetboken, härrör enligt överskriften från Josias regeringstid (639—609). Denna uppgift bekräftas av bokens innehåll. Dess skarpa domsförkunnelse med anledning av svagheten för främmande seder och bruk och det därav följande religiösa och moraliska förfallet i Juda, passar bäst in på förhållandena under Josias tidigare regeringstid, före kultreformen 622. Man har också ännu noggrannare daterat S. genom antagandet att vissa utsagor däri skulle anspela på skyternas anstormning mot Syrien och Palestina, varom Herodotos berättar (I 103—106). Inte endast Juda skall drabbas av domen. Hela mänsklighetens historia skall kulminera i en Jahves dag, en dies irae över alla folk, 1:7, 14 ff. Redan Amos hade talat om denna dag och i motsättning till gängse föreställningar skildrat den som »mörker och icke ljus», 5:18, 20. Förkunnelsen om denna universella straff- och domedag i S. är grundvalen för den latinska hymnen »Dies irae, dies illa». O H Q Liksom Jesaja räknar även S. med en luttrad rest, som skall räddas undan vredesdomen, 3:12 f., och återstoden av kap. 3 utgöres av löften om frälsning och återupprättelse för Juda. Äktheten i detta avsnitt är emellertid starkt ifrågasatt, och speciellt synes bokens slut, 3: 18—20, förutsätta att den katastrof, som drabbade Juda rike redan ägt rum. Se även De mindre profeter. Litt.: förutom gängse kommentarserier och inledningsverk se G. Gerleman, Zephanja textkritisch und literarisch untersucht (diss. Lund 1942; spec. för textkritiska problem och tolkningsfrågor); H. O. Kühner, Zephania (Zürich 1943). G. G. SEKSUALETIKK. se Sexualetik. SEKT. Det latinske secta betyr »parti», gruppe av meningsfeller som holder på en særmening. I alle vesteuropeiske språk brukes det om religiøse samfunn som har skilt seg ut fra et større kirkesamfunn, og det har i vanlig spräkbruk alltid en nedsettende klang. På katolsk hold brukes det lite; her taler man om »heresi» og »skisma». Da ordet fortrinsvis har vært brukt i den konfesjonelle polemikk, har man stundom i moderne kirkehistorieskrivning forsøkt å unngå det helt ved å bruke andre betegnelser som »frikirke», »foreningskirke», »paktskirke». Således bl.a. i Holmquists og Nørregaards fremstillinger av kirkehistorien. Det er imidlertid en karakteristisk forskjell mellom kirkesamfunn av typen »kirke» og av typen »s.», for første gang analysert vitenskapelig i 1906 av sosiologen Max W eber (artikelen » Kirchen und Sekten in Nordamerika»), som løftet distinksjonen fra den kirkelige polemikks til den objektive vitenskaps plan. Han fant at det i kristenheten er to samfunnstyper med hver sin karakteristiske sosiologiske struktur, og han beholdt »sS.» og »kirke» som navn på dem, men brukte da »s.» som vurderingsfri betegnelse på en bestemt samfunnsstruktur. Webers analyse viste at de to typer er realiseringer av to forskjellige samfunnsidealer. Samfunnene av type »kirke» er av natur inklusive, ønsker å favne videst mulig, vil helst omfatte hele nasjoner, baserer med- 516