SELLERGREN bemärkelse: tidsanden, »världen») är ett mångtydigt begrepp, som icke blivit vetenskapligt definierat och som i den populära debatten använts som uttryck för skiftande innehåll. S. kan mera allmänt karakteriseras som den utvecklingsprocess, varigenom det västerländska samhället lösgjort sig från den tidigare kyrkliga bundenheten, sä att det nu framträder som en autonom företeelse vid sidan av de religiösa (kyrkliga) samfunden. Historiskt kan s. föras tillbaka till renässansen, då man frigjorde sig från den under medeltiden förhärskande augustinska världsuppfattningen och samtidigt ställde fram människan i tillvarons och livsåskådningens centrum. Först genom upplysningens inverkan på samhället fick emellertid s. sin fulla betydelse. Den tidigare gammallutherska åskådningen framställde samhället som en sluten enhet, där enligt skapelsens ordning de tre stånden (ordines) hade sina bestämda funktioner (se Hustavlan). Nu trädde i stället, på grundval av naturrättens idéer, uppfattningen av samhället som resultatet av ett frivilligt samhällsfördrag. Statsmakten betraktades i enlighet härmed såsom en absolut suverän makt, som kommit till ständ genom de enskilda individernas gemensamma överenskommelse i avsikt att främja den gemensamma välfärden. Fursten uppfattades icke längre som en regent »av Guds nåde», rätten ansågs icke längre som en gudomlig rätt (ius divinum) och religionens kärna framställdes som en naturlig religion (Gud, dygd och odödlighet). I de nordiska länderna framfördes de ovan nämnda idéerna redan mot 1600-talets slut och fingo ökad anslutning under 1700-talet. Någon egentlig betydelse ute i folklivet erhöllo de först på 1800-talet, när det gamla agrarsamhället, som helt reglerats av hustavlans treståndsideologi, började upplösas och de naturrättsliga idéerna kommo att återverka på samhällslivets olika områden. I sammanhang härmed lösgjorde sig det vetenskapliga arbetet från teologiens tidigare herravälde; de kristna socialetiska principerna betraktades icke längre såsom naturgivna och självklara och kyrkolivet baserades 519 ej längre på tvångsföreskrifter, utan kom att bygga helt på frivillighetsprincipen. Ofta har man vid betraktandet av nämnda utveckling sammanblandat förändringen av de olika samhällsformerna med den religiösa (kyrkliga) åskådningen och menat att de nya kulturformerna i och för sig inneburit s. Alltmer framträder emellertid full förståelse för att s. lika mycket är ett samhällsproblem som en intern religiös fråga. Hg PI SELLERGREN, Peter Lorenz, 1768—1843, svensk präst och väckelsepredikant. S., som var född i Jönköping, där fadern var pistolssmedsmästare, genomgick stadens trivialskola, varifrån han 1788 admitterades till Lunds universitet. Efter prästvigning i Växjö 1794 hade S. missiv på olika håll och var från 1812 till sin död komminister i Hälleberga av dåv. Älghults pastorat. Redan under skoltiden gjorde sig S. känd för stor begåvning. Under den relativt långa studievistelsen i Lund, delvis avbruten av predikokonditioner, förvärvade S. en omfattande litterär beläsenhet och blev bekant för sin lysande talegåva, men fick också smak för ett ytligt umgängesliv och bruket av starka drycker. Prästvigningen medförde ingen större stadga. Efter många missiv med nödtorftigt fyllda plikter, med tillfälliga förbättringar i levernet och ständiga återfall, valdes S. äntligen till komminister 1812, men förfallet hade då gått sa längt, att han följande år anmäldes för att drucken ha uppträtt vid en högmässa och ett barndop. Av protokollet vid rättegången, till vilken S. ej kunnat infinna sig, och hans egna beskrivningar på sitt tillstånd framgår att han led av regelrätt delirium tremens med fruktansvärda självanklagelser och uppskakande visioner; målet uppsköts på obestämd tid, d.v.s. blev i själva verket avskrivet. Under den tjänstledighet, som beviljades S. och som han tillbragte i Växjö, genomgick han en djupgående andlig kris, som ledde till en fullständig förvandling, av samtiden uppfattad som ett verkligt mirakel. Efter återvunnen kroppslig och andlig hälsa återinträdde S. i sin tjänst i Hälleberga, vars kyrka och prästgård — Högelycke — till 520