SEMITISK RELIGION SEMITISK RELIGION. De semitiska språken äro nära befryndade med varandra. De folk, som tala dessa språk, äro bosatta inom ett geografiskt väl avgränsat område (den arabiska halvön i vidaste mening med östra medelhavskusten och Eufrat-Tigris-området som gräns i nordväst och nordost). Mera diskutabel är en semitisk ras, eftersom olika folkvågor under tidernas lopp sköljt över det nämnda området, som ocksä inom sig rymmer stora variationer i folkens utseende och karaktär. S. r. är ett begrepp, som i stor utsträckning är bundet till äldre rasteorier (se Ras och religion) och romantikens förkärlek för en särskild »Volksgeist». Ännu i Tiele—Söderbloms »Kompendium der Religionsgeschichte» (6 ed. 1931) kontrasteras gudomlig upphöjdhet, suveränitet och teokrati i s.r. mot gudomlig immanens och människoförgudning hos indoeuropeerna. På sina håll avvisar man därför numera helt och hållet förekomsten av en gemensam s. r., medan andra hävda, att beteckningen alltfort har ett visst, begränsat berättigande. Sålunda gör Moscati ännu 1955 gällande, att bl.a. föreställningen om ett gudapar (fruktbarhetsgudinnan Astarte eller motsvarande och himmelsguden, ofta kallad Baal) finnes hos »många semitiska folk». Härtill kommer en tredje gudomlighet, som återspeglar naturens livsrylm och alltså dör och återuppstår med växtligheten. Emellertid vidgår Moscati, att ingen av dessa tre gudar är utpräglat semitisk eller ens av semitiskt ursprung. De höra nämligen till det senare åkerbruksstadiet, medan kulten av de astrala gudomligheterna återgår till nomadstadiet. Till detta skulle ocksä räknas förekomsten av lokala stamgudar, träd-, käll- och stenkult. Pendlingen mellan öknens fria och fattiga beduinliv och stadens yppiga och kultrika krämarliv är en annan motsättning, som avsatt spår i den litterära och religionshistoriska teoribildningen. Öknens radikalism och kulturförakt slår enligt H. S. Nyberg igenom i den gammaltestamentliga profetismen och hos Jesus själv. De semitiska folken ha, om de också icke varit bärare av en allmän s. r., över israelitisk religion“och judendomen* givit upphov 523 till två världsreligioner: kristendomen och islam*. Litt.: W. Robertson Smith, The religion of the semites (3 ed. London 1927); M. J. Lagrange, Études sur les religions sémitiques (3 ed. Paris 1928); S. H. Langdon, Semitic [mythology] (The mythology of all races 5, Boston 1931; skiljer skarpt mellan syd- och nordost-, resp. nordväst-s. r., inom vilken sistnämnda Israels religion intager en särställning); G. Levi Della Vida, Les semites et leur rôle dans l'histoire religieuse (Paris 1938); A. Gratieux, A. S. Khomiakov et le mouvement slavophile 2: les doctrines (Unam Sanctam 6, Paris 1939; en fängslande, nu helt bortglömd teori om den iranska religionsprincipen contra den kuschitiska); 7. E. Lawrence, Vishetens sju pelare (Sthm 1939; kap. 3); C.-M. Edsman, The body and eternal life (i Horae Soederblomianae I:2, Sthm 1946, s. 62 ff.), jfr häremot den extremt kultiska tolkningen av öknen hos A. Haldar, The notion of the desert in Sumero-Accadian and West-Semitic religions (Uppsala univ:s årsskr. 1950:3); E. Dhorme, Les religions de Babylonie et d'Assyrie (i serien Mana, 2 ed. Paris 1949; avgränsar skarpt östsemitisk, sumeriskt påverkad religion från västsemitisk); Th. H. Gaster, Thespis. Ritual, myth and drama in the ancient Near East (New York 1950; jfr P. Lambrechts, La »résurrection» d’'Adonis (i Annuaire de l'Institut de Philol. et d'Hist. orient. et slaves 13, 1953, s. 1—34); även AH. v. Soden, Gibt es ein Zeugnis dafür, dass die Babylonier an die Wiederauferstehung Marduks geglaubt haben? (i Zeitschrift f. Assyriologie 1955); S. Moscati, Histoire et civilisation des peuples sémitiques (Paris 1955). C.-M. E. SEPTUAGINTA (LXX) är den viktigaste forntida översättningen av Gamla testamentet. Det var genom S. som de gammaltestamentliga skrifterna först blevo kända i den hellenistiska världen och under de första årh. av vår tideräkning var S. den kristna kyrkans heliga skrift. Namnet betyder egentligen »de sjuttio» och har sin grund i en legendär berättelse, det s.k. Aristeasbrevet (sannolikt fr. omkr. 150—100 f. Kr.), enligt vilket översättningen till grekiska utfördes av 72 palestinensiska judar. Detta översättningsarbete, som skulle ha ägt rum under förra hälften av 3 årh. f. Kr., omfattade enl. Aristeasbrevet inte hela G.T., utan endast Moseböckerna. 524