Även om de närmare omständigheterna kring tillkomsten av den grekiska bibelöversättningen sålunda äro höljda i dunkel, förstår man lätt behovet av en sådan. Av alla judiska diasporamenigheter under århundradena närmast före Kristi födelse var den i Alexandria den största och samtidigt den religiöst och kulturellt livaktigaste. I denna hellenistiska miljö hade hebreiskan alltmer ràkat i glömska och många judar saknade möjlighet att läsa sina heliga skrifter. Inte minst vid gudstjänsten i de alexandrinska synagogorna māåste behovet av en grekisk översättning ha varit starkt, i första hand av Pentateuken. Aristeasbrevets datering av den grekiska Pentateuken till 3 årh. f. Kr. torde innehålla en historisk kärna. För översättningen av hela G.T. måste vi räkna med en lång tidrymd. De olika bibelböckernas grekiska språkdräkt varierar starkt. Somliga präglas av en nästan slavisk trohet mot originalet, andra äro tämligen fria. En mängd andra variationer i fråga om stil, översättningsteknik, hellenistisk påverkan o.s.v. visa, att S. inte är ett enhetligt översättningsarbete utan snarare en samling översättningar, som måste undersökas bibelbok för bibelbok. Ehuru en judisk översättning blev S. som nämnt även de kristnas bibel och togs av dessa i flitig användning vid deras religionsdebatter med judarna. Härigenom råkade S. i vanrykte bland sina egna upphovsmän och för de grekisktalande judarna gjordes under 2 årh., e.Kr. ett flertal nya översättningar avsedda att ersätta S. Upphovsmän till de tre viktigaste äro Aquila (slaviskt ordagrann), Symmachus (enl. traditionen en ebionit) och Theodotion (egentligen endast en revision av en äldre översättning). Av alla dessa äro endast fragment bevarade. Vidare finnas sparsamma rester av ytterligare tre anonyma grekiska översättningar, kallade Quinta, Sexta och Septima. Då den grekiska översättningen på grund av alla dessa konkurrerande textgestalter rākade i oreda, företog sig den alexandrinske teologen Origenes ungefär mellan 230 och 240 e.Kr. att samla och ordna de viktigaste gammaltestamentliga textvittnena. I 525 SEPTUAGINTA hans väldiga arbete Hexapla sammanställes ì sex parallella kolumner följande texter: 1) den hebreiska texten, 2) den hebreiska texten i grekisk transskription, 3) Aquila, 4) Symmachus, 5) S., 6) Theodotion. Av speciellt intresse är den femte kolumnen, den s.k. hexaplariska S.-recensionen, som är bäst känd genom en ordagrann syrisk översättning, Syrohexapla. Origenes har ofta, utan att alltid ange det, ändrat S.-texten till bättre överensstämmelse med grundtexten och de med denna överensstämmande yngre översättningarna. Härigenom har han faktiskt skapat en ny textform, som kom att få mycket stort inflytande på alla senare handskrifter. I stället för att normalisera texten snarare ökade Origenes mångfalden av textformer. Nya bearbetade utgåvor av S. gjordes för att skapa en enhetlig text. De viktigaste av dessa recensioner är den lukianska och den hesychianska, båda från omkr. 300 e. Kr. Men ej heller dessa försök att stabilisera S.-texten lyckades. De recenserade texterna blandades med andra och med varandra och resultatet blev, att alla bevarade handskrifter innehålla mer eller mindre blandade texter. Ett försök att med moderna vetenskapliga hjälpmedel klassificera S.-handskrifterna och via de olika recensionerna nå fram till urtexten gjordes av Paul de Lagarde (1827—1891). I hans fotspår ha en rad forskare arbetat vidare, bl.a. Rahlfs, Margolis, Montgomery, Orlinsky, Ziegler, Katz och Allgeier. Textmaterialet har emellertid visat sig vara så mangfaldigt och komplicerat, att Lagardes uppgift är betydligt svårare än man från början tänkt sig. Mest skeptisk gentemot hela detta forskningsprogram är Paul Kahle, som betraktar »urtexten» som en ren fiktion. Liksom den arameiska targumen visar enligt Kahle även den grekiska bibeln redan i sitt begynnelseskede en rik och vildvuxen flora av självständiga översättningar. Forskarens uppgift måste därför bestå i att uppspåra och samla alla rester av dessa gamla textformer. Diskussionen mellan dessa båda motsatta ståndpunkter utgör ett väsentligt inslag i våra dagars S.-forskning. 526