jämt den romerska kyrkan, att ett sådant samliv, där »den äktenskapliga akten berövas sin naturliga kraft att alstra liv, är ett brott mot Guds och naturens lagar». Den romerska kyrkan tillåter som enda barnbegränsande åtgärd avhållsamhet och iakttagandet av den s. k. »säkra perioden». I de protestantiska kyrkorna har man vid ekumeniska överläggningar nått en viss enighet om att vidtagande av befruktningsförhindrande åtgärder kan vara etiskt legitimt. Det sexuella samlivets ändamål är dels makarnas gemenskap, dels barnafödandet. Det kan icke alltid vara bäggedera. Samlag under den s.k. säkra perioden, under en havandeskapstid eller efter klimakteriet kan icke ha barnafödande till ändamål utan endast makarnas gemenskap, kärlek och ömsesidiga tillfredsställelse. Tidigare har rått en kyrklig osäkerhet inför det etiskt berättigade i bruket av preventiva medel. Delvis har denna haft sin grund i vetskapen om att de moderna tekniska preventivmedlen i hög grad bidragit till lösaktigt leverne. Alltmer betraktas dock i evangelisk kristendom ett ansvarsfullt bruk av befruktningsförhindrande medel som berättigat och stundom som en skyldighet. Ur etisk synpunkt kan det ej anses vara någon principiell skillnad mellan olika preventivåtgärder. De har alla det gemensamma syftet att undvika befruktning. Den etiska prövningen ligger främst i själva övervägandet om barnantalets begränsning. Abort. En alltmer positiv syn på barnbegränsningsfrågan har främjats av nödvändigheten att finna åtgärder för lösningen av abortproblemet. Det kristna svaret på abortfrågan har genom kyrkans historia främst varit en hänvisning till femte budet. Livet börjar icke vid födelsen utan i och med befruktningen. Därför innebär aborten ett dödande. Men abortfrågan innehåller också ofta en svår pliktkollision såväl mellan femte budet och kärleksbudet, som mellan kärleksplikten mot fostret och kärleksplikten mot modern. Den romerska kyrkan avvisar konsekvent varje form av abort, även sådan som sker för att rädda moderns liv. De evangeliska kyrkorna hävdar däremot 529 SEXUALETIK genomgående, att då avgörande risk finnes, att barnets födande skulle medföra döden för modern eller fysisk eller psykisk livsoduglighet för modern eller barnet, abort får företagas. Svagare medicinska skäl såsom konstaterad eller förutsedd svaghet hos modern eller barnet liksom också alla former av sociala skäl måste ur kristen synpunkt avvisas såsom etiskt icke legitima. Sociala svårigheter måste övervinnas på andra vägar. Artificiell insemination. Homolog insemination, d.v.s. konstgjort överförande av sperma från äkta mannen vid fall då befruktning på vanligt sätt ej kan ske, är ett värdefullt medicinskt framsteg. Heterolog insemination, d.v.s. insemination med främmande mans sperma, avvisas av kyrkan, enär införandet av en utomstående »donator» sönderbryter äktenskapets enhet. Därjämte har de stora psykiska vådorna för barnet allvarligt framhållits. Sexualrådgivning och upplysning. Bl. a. för att möta abortproblemen har upprättats statliga och privata rådgivningsbyråer. En vittomfattande upplysningsverksamhet bedrives också för kunskap och vägledning i sexualfrågor. Ur kristen synpunkt är det angeläget att sexualupplysningen dels visar på äktenskapet såsom den enda tillåtna formen för sexuellt samliv, dels förenar den biologiska och psykologiska undervisningen med en etisk. Kyrkans praktiska medverkan i upplysningsarbetet har på senaste tiden främst inriktats på äktenskapskurser och familjerådgivningsbyråer. Det kyrkliga arbetet med familjerådgivningsbyråer är särskilt föredömligt i England (National Marriage Guidance Council) och Schweiz. I Skandinavien har främst Finlands kyrka sett familjerådgivning såsom en kyrklig uppgift. Se även Familie, Kyskhed, Äktenskap. Litt.: G. v. Rohden, Sexualethik (Leipzig 1918); T. Haug, Im Ringen um Reinheit und Reife (2 ed. Stuttgart 1931); Preparation for marriage; a handbook prepared by a special committee on behalf of the British social hygiene council (London 1932); E. Geismar, Det seksuelle livs etik (Khvn 1933); E. Brunner, Das Gebot und die 530