SJÄL skje endog helbredelse. Antallet salvinger har variert meget, fra 3 til 20. Sakramentet meddeles på dødsleiet — helst etter forutgående skriftemål og kommunion (viaticum), men det kan gjentas, dersom den syke blir frisk og atter kommer i dødsfare. Handlingen kan utføres på alle »som har nådd til fornuftens bruk», og den syke bør være ved klar bevissthet. Den bibelske begrunnelse for s. er ordene i Mark. 6: 13 og Jak. 5: 14—15. Her sies det imidlertid ikke noe om at handlingen er innstiftet av Kristus, og begge steder er hensikten ikke dødsberedelse, men helbredelse. Denne karakter hadde også den sykesalving som var i hyppig bruk i oldkirken, og slik forrettes også dette sakrament ennu i den ortodokse kirke. Her kan handlingen foretas med enhver syk, selv om det ikke er noen dødsfare, og det rike ritual blir forrettet av flere prester — i regelen 7 — slik allerede Jak. 5 taler om det. Også i Vesten var det lenge vanlig at denne handling ble utført av flere prester; hertil bidro at den opp til 9. årh. vanligvis fant sted i kirken, ikke ved sykesengen. Først i høymiddelalderen ble s. henregnet blant sakramentene. På denne tid seiret også navnet extrema unctio; men først henimot slutten av middelalderen ble det alminnelig at nattverden ble meddelt før s. og ikke etter, slik det tidligere hadde vært vanlig. På grunn av sitt snevrere sakramentsbegrep ble s. forkastet av reformatorene, og salving av syke har i de protestantiske kirker vært en ganske sjelden foreteelse. Hos irvingianerne og ikke minst blant pinsevennene er imidlertid skikken tatt opp igjen. Se også Helbrägdagörelse. Litt.: M. Heimbucher, Die heilige Ölung (Regensburg 1888); F. W. Puller, The anointing of the sick in Scripture and tradition (London 1904); Ritualer for den orthodox-katholske (orientalske) kirkes sacramenter, overs. og udg. af C. Siletzky (Khvn 1910; s. 131—666); F. Lehr, Die sakramentale Krankenölung im ausgehenden Altertum und im Früh-Mittelalter (diss. Freiburg i. Br. 1934); A. Baumeister, art. Letzte Ölung i Lexikon für Theologie und Kirche 7 (Freiburg i. Br. 1935); Die Totenfeiern der byzantinischen Kirche (übertr. v. P. Matzerath, 535 Paderborn 1939); L. Eisenhofer, Handbuch der katholischen Liturgik (2 ed. Freiburg i. Br. 1941). 11. F-. SJAMANISME, se Schamanism. SJEL, se Själ. SJELESORG, se Själavård. SJELEVANDRING, se Själ. SJUENDEDAGSADVENTISTER, se Adventister. SJUKHUSPRÄST, se Sykehusprester. SJUKKOMMUNION, se Nattvarden, Sykehusprester. SJUNDEDAGSADVENTISTER, se Adventister. SJÄL i betydelsen av den från kroppen skilda bäraren av liv och medvetande, d.v.s. av vad vi kalla själslivet i dess helhet, är av allt att döma en tämligen sent utvecklad föreställning. Den animistiska teorien utgick från förekomsten av en sådan själsföreställning hos naturfolken, men senare undersökningar ha allt mera klart visat att teorien utgick från otillräcklig analys av materialet. Naturfolkens själsföreställningar äro synnerligen skiftande och ofta komplicerade, men de kunna, liksom kulturfolkens på äldre stadier, i mycket stor utsträckning återföras på en dualism eller dualistisk pluralism. Det finns dels vad man brukar kalla kroppssjälar eller funktionella s., oftast identiska med ett eller flera av kroppens organ, vilka representera basen för det kroppsliga men även det mentala livet. Så är t.ex. i G.T. naefaesh icke ett självständigt väsen inne i människan utan betecknar livet självt, vilket kan vara koncentrerat till vissa delar av kroppen, såsom blodet, hjärtat, levern, andedräkten; men naefaesh är samtidigt också grundval för de psykiska funktionerna. I det äldre Gre kland (Homeros) är på motsvarande sätt Jupóç (ej lokaliserat) och çpévs (mellangärdet eller lungorna) säte för de kroppsliga och själsliga livsyttringarna. I motsats härtill står skuggsjälen eller dubbelgångaren (hos Homeros (uy ), vilken icke har någon funktion hos den levande människan, annat än vid medvetslöshet eller trance, utan representerar det som lever kvar av henne ef- 536