ter döden. Det karakteristiska för denna dualistiska själstro är alltså att en bestämd skillnad göres mellan den levande människans s. och den själ som lever efter döden. Kroppssjälarna överleva icke kroppens död. Därför är den överlevande s. endast en skugga minnesbilden av den döde, i allt lik den levande människan utom i det att livet är borta. Invånarna i Sheol eller Hades äro väsenlösa skuggor, utan förnimmelser, utan egentligt liv, och därför finns heller ingen plats för lön eller straff efter döden. Ett minne av sådan själsuppfattning finns i ord som själamässa och Alla själars dag (det gamla namnet på den 2 november; jfr eng. »ghost» och »soul»). För populär, oreflekterad föreställning torde fortfarande den döde vara icke en okroppslig s. utan en mer eller mindre konkret tänkt bild av människan, sådan hon såg ut i livet. Att associationerna tillika binda föreställningen om den döde vid graven, det sista vilorummet, är välbekant. Psalmboken har många exempel på denna dubbla uppfattning. Från tanken att livet har sitt säte i ett visst kroppsligt organ kan man förstå föreställningen om den s.k. »external soul»: människans liv är bundet vid ett yttre ting. I samband med en sådan tro kunna själavandringsföreställningar stå: hit hör fr.a. den mycket spridda föreställningen att den döde går igen i ett djur, t.ex. likmasken, men också att han återkommer i en yngre medlem av släkten. Emellertid får själavandringstron — som givetvis kan ha mycket skilda förutsättningar — större betydelse först vid föreställningen om s. som varande människans personliga och individuella centrum, hennes egentliga väsen. Egendomligt nog har en sådan förändring i själsuppfattningen — varvid kroppssjäl och psyche sammansmälts i ett begrepp — försiggått på två historiskt skilda håll, i Indien och Grekland. I Indien finner man processen färdig redan i Upanishadernas atman-föreställning. Icke heller i Grekland kan man i detalj följa övergången från den homeriska själstron, men visst är att orficismen såväl som filosofisk spekulation bidragit, och senast hos Platon (Sokra- 537 SJÄLAVÄRD tes) är förändringen genomförd. Såväl i Indien som i Grekland ha sannolikt extatiska erfarenheter jämte drömupplevelser starkt bidragit till sammankopplingen av frisjälen och bäraren av det personliga livet. På båda hållen kombineras det nya själsbegreppet med tron på själavandring, i Indien genomgående, i Grekland som en fullt skönjbar, stundom mycket betydelsefull men aldrig helt överhandtagande tendens. På båda hållen är också själavandringen bestämd av moraliska faktorer. Men det råder den karakteristiska skillnaden att enligt indisk uppfattning varje handling, god såväl som ond, binder människan endast fastare vid tillvaro och återfödelse., medan enligt gregisk tro återfödelsen, stundom också den första inkarnationen, beror på ett orent liv, resp. en preexistentiell synd. Dock finns i Grekland, såväl hos orfikerna som hos Plato, tanken på en evig återkomst, där alltså själavandringen gäller alla och icke har något slut, ehuru tanken icke systematiseras. De indiska frälsningslärorna gå konsekvent ut på att befria människan från tillvaron som sådan eller anvisa en väg på vilken handlandet, även det goda, icke längre binder henne vid tillvaron. För de grekiska frälsningslärorna (orficismen, pythagoreerna, delvis Plato, nyplatonismen) står reningen i centrum: s. skall befrias från fångenskapen i kroppen för att återvinna sin sanna natur. Litt.: G. van der Leeuw, La religion dans son essence et ses manifestations (Paris 1948; med utförliga litteraturanvisningar); A. Æ. Crawley, The idea of the soul (London 1909); E. Arbman, Zur primitiven Seelenvorstellung (i Le monde oriental 1926—1927); dens., Seele und mana (i Archiv f. Rel.-wissenschaft 1931); M. P. Nilsson, Existe-t-il une conception primitive de l'âme? (i Rev. d'hist. et phil. rel. 1930); L. Lévy-Bruhl, L'âme primitive (Paris 1927); S. Holm, Om begrebet sjæl (Khyn 1938); Å. Hultkrantz, Conceptions of the soul among north American indians (Sthm 1953). E. E—k SJÄLAVANDRING, se Själ. SJÄLAVÅRD. 1. Historia. S:s historia är i den förreformatoriska kyrkan knuten till det enskilda skriftermäåälets gradvisa förvandling till en judiciell kyrklig 538