SJÄLAVÄRD akt. Härom se art. Skriftemål och Skriftermål. I Sverige inskärpes den allmänna biktplikten 1280 av biskop Brynolf Algotsson i Skara. Prästen blir icke endast tröstare utan också domare över själarna. Senare mildrades bikttvånget genom ordensprivilegierna, genom biktbreven och avlaten. Reformationens genomförande medförde djupgående förändringar på s:s område i alla de nordiska kyrkorna. Den viktigaste av dessa är upphävandet av bikttvånget, på vilket det medeltida botinstitutet vilade. Härmed ställdes man inför uppgiften att reorganisera s. på reformatorisk grund. Man kan urskilja tre skeden i den efterreformatoriska s:s historia. Under den första perioden eftersträvas en omdaning av s. i friare evangelisk anda. Principen är, att gudsordet i sig självt är själavårdande och att Kristus är den rätte biktfadern. Biktens förnämsta värde ligger enligt Luther i absolutionen, emedan den i grunden icke är något annat än en speciell form för tillämpning av evangeliet. Dock fasthålles kravet på, att bikten regelbundet skall brukas. I Sverige-Finland ivrar Laurentius Petri* i sin Kyrkoordning 1571 för regelbunden bikt och vill återge den en fast plats i kyrkans ordning. Senare kyrkoordningsförslag liksom katekesupplagor innehöllo också biktformulär. Detta blev dock endast lovvärda ansatser. I kyrklig praxis segrade det allmänna skriftermāålet. I Danmark-Norge var förhållandet nagot annorlunda. Där segrade icke det allmänna skriftermålet under 1500-talet utan först långt senare. Den danska Kirkeordinantsen 1539 hade anbefallt det enskilda skriftermāålet bl. a. som villkor för nattvardsgång och 1540 förbjöds det allmänna skriftermålet vid högmässan för att det enskilda skriftermäålet som nattvardsberedelse icke skulle anses som överflödigt. Alltfort har det enskilda skriftermålet där en starkare ställning. Från 1600-talets ingång kan man räkna ett nytt skede i s:s historia. Då sker en återgång till en mera judiciell metod. Kyrkotukten kombineras med världsliga straff och 539 får en utformning, som påminner om det gamla botinstitutet. Beredelsen till nattvarden sker genom det allmänna skriftermålet. Huvudvikten lägges vid kateketisk folkfostran. Dock finns det alltjämt bevis på intresse för den enskilda s. Stiftsstadgar och kasuistiska handböcker t.ex. Balduins »Tractatus de casibus conscientiae» 1628 och Gezelius’ »Casuum conscientiae decisiones» 1689 lämna utförliga anvisningar för s. I Danmark-Norge lades stor vikt vid det själavårdande momentet. Såväl Christian IV:s forordning 1629 som i än högre grad Danmarks og Norges Kirkeritual 1685 äro präglade av ett starkt och varmt själavårdsnit. Man börjar här bekämpa sammanblandningen av kyrkliga och världsliga straff. Väckelserörelserna under 17- och 1800-talen betyda ett nytt skede av frigörelse icke endast från de världsliga kyrkotuktsstraffen utan tyvärr också från församlingstukten överhuvud. I prästens gärning uppstod ett »tomrum och möjligheten till en inomkyrklig, evangeliskt motiverad kyrkotukt» gick förlorad (Brilioth). I stället utbildas särskilda s:s-traditioner med i vissa fall starkt spiritualistisk natur. Den själavårdande förkunnelsen intensifieras genom predikningar, brev, traktater och uppbyggelseskrifter. Banbrytande inom den klassiska svenska s:s-traditionen är Anders Nohrborgs »Den fallna människans salighetsordning» 1771, präglad av själavårdande kraft genom sin utläggning av nådens ordning*. Rätt handhavande av lag och evangelium är s:s A och O, ty endast därigenom kan den enskilde förhjälpas till en rätt syndakännedom och omvändelse. Mot denna mera lagiskt inriktade s. kommer herrnhutismen som en reaktion med sitt betonande av att den hjälpsökande människan skall mötas med evangelium. I Danmark-Norge kom Erik Pontoppidan* att spela en betydande roll för främjandet av s. genom »Collegium pastorale practicum» 1757. I Christian V:s Danske Lov fastslogs uttryckligen, att ingen fick avhålla sig från nattvardsgång över ett års tid. Trots betydande själavårdande insatser från många enskilda präster i ämbetsutövningen 540