kom emellertid här liksom i de övriga nordiska kyrkorna pålagorna av mångahanda statliga och kommunala förvaltningsuppgifter att verka hindrande för s. Ökningen av folkmängden minskade möjligheten till personlig kontakt mellan präst och församling. I detta läge kom pietismen att betyda mycket för s. Haugianismen (se Hauge, H. N.) i Norge har här gjort en oskattbar insats jämte herrnhutismen. I Finland verkade Ruotsalainen* i s:s tjänst på ett ursprungligt sätt. En särställning intar i Danmark Grundtvig* genom bevarandet av den kyrkliga grunden för sin nyskapelse på s:s område. Vid sidan av dessa mer eller mindre tidsbetingade fromhetsrörelser får man emellertid icke glömma, att mycken s. alltid övats av prästerskapet i respektive kyrkor. I Sverige framträder den västsvenska traditionen som en självständig enhet med Henrik Schartau*, (d. 1825), som lärofader. Stödd på en rik fond av erfarenhet och skriftkännedom har den förmätt ge s. en fast kyrklig förankring. Bikt och själaväårdssamtal skola övas flitigt och äro viktiga prästerliga funktioner. Typisk är användningen av det auktoritativa skriftordet ensamt i s:s tjänst. Schartaus »Bref i andliga ämnen» är dess klassiska s:s-dokument framför andra. S. under 1800-talet får alltmera sin prägel av de kyrkliga och utomkyrkliga väckelserörelserna. Förkunnare sådana som Sellergren*, Landahl, Hoof och Rosenius* äro i Sverige flitiga själasörjare. Det spiritualistiska draget i s. framträder alltmera. Samtidigt försvagas den kyrkliga formen av s. genom borttagandet av det enskilda skriftermålet ur 1811 års handbok. Observeras bör dock, att i Danmark de rituella föreskrifterna för s. aldrig varit avskaffade. En särställning intar læstadianismen längst i norr genom sitt bibehållande av bikten och den villkorliga avlösningen. I Norge märkas särskilt namnen W. A. Wexels* och Gustav Jensen, den senare med sin »Indledning i prestetjenesten» 1888, 5 ed. 1933. Under 1900-talet har en avgörande vändning skett till större intresse för s. I Sverige återinfördes i 1942 års handbok ordning för enskilt skriftermål, i Danmark se- 541 SJÄLAVÅRD dan 1953 i alla officiella upplagor av Luthers katekes och i Finland visar statistiken stigande siffror efter en nedgångsperiod under kriget. Nya vägar för s. ha prövats, t.ex. rådgivning i äktenskapsfrågor, själavärdsinstitut och gästhem. Då psykoterapeutisk forskning och mentalhygieniska åtgärder blivit ett samhällsintresse av stora mätt, har samarbete inletts med medicinsk sakkunskap. I friare former har Oxford-rörelsen verkat för s., särskilt i Norge (»Solborg», kristet rekreationshem). Den högkyrkliga rörelsen har medfört ett ökat bruk av det enskilda skriftermäålet. Många tecken tyda på ett stort behov av s. i nutiden. För fyllandet av detta kräves främst en förnyad insats från kyrkans sida. Se även Bod, Kyrkotukt, Militär själavård, Skriftemål, Skriftermäål. Litt.: R. Hall, Rudbeckii kyrkodisciplin 1—2 (Ärsbhöcker i sv. undervisningshist. 23 o. 30; Lund 1928—30) ; G. Skagestad, Pastorallære 1—3 (Oslo 1928—30) ; H. Fuglsang-Damgaard, Privatskriftemäålets fornyelse (Khvn 1933); A. Hansen, Psykoanalyse og sjælesorg (Khvn 1938); A. Norberg, Den kyrkliga väckelsen i Skara stift 1—2 (Sthm 1939—44); S. Kjöllerström, Allmänt och enskilt skriftermål i historisk belysning (Tidskr. för kyrkomusik o. sv. gudstjänstliv 1940); G. Nelson, Västsvensk själavårdstradition (Ny kyrkl. tidskr. 1942) ; R. Askmark, Svensk prästutbildning (diss. Lund, Sthm 1943); Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946); G. Törnvall, Själavård förr och nu (Sthm 1946); S. Borregaard, Skriftemålet (i Kirken og tiden 1947); D. Lindquist, Nattvarden i svenskt kultliv (Lunds univ. årsskr. N. F. Avd. 1 Bd 43:7, Lund 1947); Å. Andrén, Nattvardsberedelsen i reformationstidens svenska kyrkoliv (diss. Lund, Sthm 1952); A. Anderberg, Om själavård (Ny kyrkl. tidskr. 1954); D. Svenungsson, Bikt och avlösning i luthersk själavårdstradition (Ny kyrkl. tidskr. 1954). G. F—ll 2. Prinsipielt. S. er blitt oppfattet meget forskjellig. Sier vi at »s. er kristen omsorg for den enkelte sjel», har vi kanskje funnet det uttrykk som best tar hensyn til det berettigede i de forskjellige oppfatninger av hva S. eF. De to mest divergerende oppfatninger er disse: De som vil begrense s. til »forkynnelse av Guds ord for den enkelte» (Hans Asmus- 542